Den politiska avskyn som göder Trump
Uppdaterad 2016-11-08 | Publicerad 2016-11-07
Joan Didion genomskådade fiktionerna för länge sedan
På landningsbanan på flygplatsen i San Diego står fyrtio män och tittar på när en man i uppkavlade skjortärmar och röd slips kastar en boll till en annan man. Tv-kamerorna går. För övrigt är det tomt på landningsbanan.
Året är 1988. Mannen i slipsen är demokratisk presidentkandidat och heter Mike Dukakis. De fyrtio männen representerar eliten bland Förenta Staternas politiska journalister.
Nu ska Mike Dukakis i bild bevisa att han är en hygglig kille som kan kasta boll, en kille som man vill ta en öl och prata skit med. Inte någon stel makthavare i kavaj som trivs bäst i en talarstol.
Ty för att vinna ett val i USA bör en politiker försöka verka vara så lite politiker som möjligt: ”Ge mig hellre en glad amatör” sjöng Tage Danielsson och amerikanarna håller med. Avskyn mot den politiska klassen är så djup att en buffel som Donald Trump verkligen förmår att – i ordets alla bemärkelser – beröra väljarna.
70 procent av den amerikanska valmanskåren anser att presidentvalkampanjerna känns mera som teater eller underhållning än som någonting att ta på allvar, skriver Joan Didion i sin femton år gamla essäsamling Politiska fiktioner som nu föreligger i svensk översättning.
Joan Didion – världskänd för sin sorgebok efter makens och dotterns död, Ett år av magiskt tänkande – är inte nådig mot sitt lands politiska system: ”1988 var det uppenbart att personerna inom den politiska processen hade stelnat till en permanent politisk klass vars utmärkande drag var dess beredvillighet att överge dem som befann sig utanför den”.
Egentligen handlar inte Didions bok i första hand om politikerna. De som råkar ännu värre ut är hennes kollegor. Det är journalisterna som, tillsammans med talskrivare och pr-människor, skapar berättelsen om presidentvalen som rysare där de skiftande opinionsundersökningarna skapar hopp och förtvivlan för de arma kandidaterna som vadar fram i en soppa av hundvalpar, döttrar, kyrkobesök och basebollmatcher: ”Ladies and gentlemen – the next president of the United states!”
Här återfinner vi det obligatoriska samtalet på tu man hand på ett flygplan mitt i natten där kandidaten anförtror reportern sin djupt mänskliga tvekan inför den stora uppgiften. Stjärnreportrarna följer en sedan länge utstakad dramaturgi – ett ”narrativ” som det heter nu för tiden – som döljer att det är de människor som skriver de fetaste checkarna som har mest att säga till om.
Didion ägnar en hel essä åt att lustmörda stjärnreportern Bob Woodward, världsberömd som Watergateavslöjare. Hon beskriver i detalj hur han låter ”den mänskliga berättelsen” dölja sanningen om systemet: ”de enda fingeravtrycken på den rykande pistolen tillhör skockens svarta får, den enda skurkaktiga personen i ett sirligt mönster av goda avsikter”.
Det är män som Woodward som ”dag ut och dag in, presidentadministration efter presidentadministration förmedlar Washington till världen, berättar dess historia, kommer överens om och sedan sprider dess berättelse. De gör reportage. De skriver debattinlägg. De deltar i talkshower. De är konsulter, de är rådgivare, de byter jobb, de reser med ostämplade pass mellan det offentliga och det privata, mellan Vita husets västra flygel och tv-studior. De utgör landets permanenta politiska klass, och majoriteten av dem skulle säga att de ’inte tänker ideologiskt’”.
”Politiska fiktioner” rymmer mycket annat också: Hur man döljer en massaker i El Salvador, konservativa politikers karriärvägar, de nertystade sexskandalerna kring Bill Clinton och den kristliga reaktionens försök att slå mynt av dem (som svensk kan man inte låta bli att notera likheterna med Haijbyaffären).
Det är en viktig bok. Men den är inte lättläst. Didions meningsbyggnad är konstfärdigt hopknåpad och svår att följa i översättning.
Framför allt är texten full av bortglömda namn – ideligen får denne anmälare dyka ner i telefonen för att få hjälp att erinra sig vad Robert Dole, Guy Banister, David Ferrie, Joseph Lieberman, Linda Tripp, Maxine Walters, Jerry Brown och Barney Frank var för ena.
Det amerikanska presidentvalet är snart över. Men den politiska tomhet som Didion belyser i USA har vi också hemma i Sverige. Man ser det framför allt på de små borgerliga partierna: diskussionen handlar mindre om vilken politik de försöker få gehör för än om hur de ska klara sig över fyraprocentsspärren.
Partierna ”äger” sina frågor och blir upprörda om något annat parti klampar in på deras revir och håller med dem. Höger eller vänster om moderaterna? – det handlar inte om ideologi utan om att finna det största kundunderlaget på den politiska marknaden. Och spektaklet bevakas i medierna av ”neutrala” kommentatorer med allvetande småleenden.
