Berättelserna blir till skärvor

Uppdaterad 2016-09-16 | Publicerad 2016-09-15

Anders Johansson läser Steve Sem-Sandbergs nya roman men en känsla av att ha missat det väsentliga

Steve Sem-Sandberg (född 1958), svensk författare bosatt i Wien.

Jorge Luis Borges beskriver någonstans (jag har glömt var) en kriminalhistoria som i vanlig ordning slutar med att brottet löses. Men alldeles på slutet framgår i förbigående något som kastar nytt ljus över hela händelseförloppet: det är något som inte stämmer. Läsaren måste börja om.

Lite så är det med Steve Sem-Sandbergs nya roman Stormen. Man är inte klar när boken är slut. Jag är osäker på om det är bra eller dåligt. Att en text inte är uttömd efter en läsning skulle nästan kunna vara ett kriterium på litteratur, men här rör det sig om en mer sökt oklarhet. Det är som om romanen själv försöker dölja den historia den på samma gång finns till för att uppenbara.

Alltihop utspelar sig på en norsk ö –som det verkar i Oslofjorden – runt och efter andra världskriget, samt i något slags nutid. I centrum står berättarjaget Andreas som återvänder till sitt barndomshem för att – ja, vad? Röja upp efter fosterpappans död, ta reda på vart föräldrarna tog vägen, vad som hände med systern Minna, förstå vem han själv är, och vad den mystiska ön med alla dess underliga gestalter egentligen var för plats. Mycket är oklart, varenda livsöde verkar vara ett mysterium.

För att komplicera saken ytterligare är de personliga intrigerna uppspända mellan två mer övergripande ramar. Dels, som titeln indikerar, Shakespeares Stormen, dels Norges ockupationshistoria. Stormen utgör alltså ännu en pusselbit i Sem-Sandbergs arbete om krigets Europa, men kriget och nazismen är den här gången mer av en diffus fond än förgrund. Historiskt dokumentär blir romanen mest i mindre detaljer, som i beskrivningen av en flygolycka som ägde rum på ungefär samma sätt i verkligheten.

Det är något lite haltande över detta upplägg, som om formen inte håller för ambitionerna. Medan Shakespeare-referenserna blir mer gåtfulla än öppnande, framstår verklighetsbakgrunden nästan som ett hinder för romanens egna krafter.

”En berättelse” lyder bokens genrebeteckning, men det är på just den punkten den inte riktigt fungerar, det finns inte en berättelse. Det finns ganska många antydda berättelser, men de förblir antydningar eller skärvor. På sätt och vis är det just det som är poängen. Boken handlar om minnet som akt, om svårigheten och det kanske rent av missriktade i att försöka skapa en enhetlig berättelse med början, mitt och slut av alla de sinnesintryck, minnesbilder, öden, missuppfattningar, halvsanningar och hemligheter som utgör det förflutna.

I det ljuset är Stormens dunkla form möjligen sannare än de flesta försök att berätta om till exempel Norge och nazismen. Det blir så lätt hjältehistorier om förrädare och martyrer, ont och gott i samma gamla betryggande stelnade former.

Det hindrar inte att jag stör mig på en bristande omsorg om detaljer i romanen. (Ett flygplan som sakta går ner för landning sägs orsaka en ljudbang; en bil som vid en olycka slår runt och hamnar ”på sidan” har samtidigt fullt av tidningar liggande ”på framsätet och ovanpå motorhuven”; något sägs glida inte ur blickfånget, utan ur ”blickfästet”, och så vidare.) Det är också något underligt bakvänt över berättandets minsta beståndsdelar: ”Över vad som kommer ur kranarna är det ingen som har någon kontroll, sade han medan jag knäppte upp skjortan och drog av honom byxorna.” Bisakerna ställer sig i vägen för det väsentliga, med följd att alltihop blir rätt tungläst.

Fast vad är det väsentliga? Möjligen är det något kongenialt över dessa underligheter, såtillvida de bidrar till den olycksbådande eller mardrömslika stämning som vilar över hela romanen. Sanningen ligger begravd under lager på lager av bråte. Minnet och berättandet letar förgäves, träffar inte riktigt rätt, hittar inget centrum.

”Av samma tyg, som drömmar göras av / vi äro gjorda, och vårt korta liv / omfamnas av en sömn.” Det är just i Stormen Shakespeares ofta citerade ord återfinns, och man kan ana hur Sem-Sandberg inspirerats av dem.

Men om Shakespeares pjäs är en komedi (i den bemärkelsen att den överlag slutar lyckligt), så är Sem-Sandbergs variant tveklöst en tragedi. Folk dör eller försvinner, någon försoning finns inte i sikte, inte heller i läsningen. Alltså lämnar jag romanen med en gnagande aning om att ha missat något.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.