En solfjäder av skam och skamligheter

Magnus William-Olssons diktsamling saboterar medvetet för sig själv

Publicerad 2020-12-29

Magnus William-Olsson (född 1960), poet och litteraturkritiker.

Magnus William-Olsson har en stadig position i svensk litteratur som poet, kritiker och lyrisk marknadsförare. Vecka för vecka visar han upp den nya poesin ­under rubriken ”Örnen och kråkan” på nätet. Projektet blir också till en kritisk årsbok. 

Skulle man kunna se hans nya diktsamling Inget är alltid för sent som ett försök att dra omkull fundamentet för denna position, som våldsamma hugg i det gedignas förtöjningar? Själv­sabotage är en vansklig genre. Lyckas han?

Det här är ett av de mera konsekventa försöken att skriva antipoesi jag kan erinra mig från senare år (vid sidan av Johan Jönson förstås). 

Hos Tranströmer reser sig ”den antipoetiska muren” som Éluard och alla de andra trollkarlarna ­river ner med bara en liten knapptryckning. 

Hos William-Olsson finns just nu ingen hemlig lyrisk trädgård att ta sig in i.


Boken breder ut en hel solfjäder av skam och skamligheter inför läsaren, och dess språk formar sig därefter. Texten har gott om ”låga” muntliga drag, men syntaxen kan samtidigt vara snirklig, nästan latinsk. 

Det går inte riktigt ihop; jag kommer att tänka på alla de krumbukter moderna översättare av Catullus brukar veckla in sig i. Dikterna är monologer, men skulle de framföras från scenen skulle man vara tvungen att stryka alla ord som man behöver klassiska ordböcker för att förstå. Möjligen borde dikterna hållit sig till den tysta boksidan. Deras vrede och förstörelsekraft skulle trots allt komma bättre till sin rätt där.

Varje gång en ny vrede över hur världen är inrättad blossar upp riktas den förr eller senare mot sin bärare. Boken pendlar mellan självprövning och själv­destruktion. Det märks ända ut i typografin. Ord bryts sönder – ”alla ski-lj-er och frnr (ö, e, a)” är ett ovanligt välkammat exempel. 

Men långt ifrån alltid blir det så där snyggt. Jag tror inte att det rör sig om språkmaterialism – då skulle splittret användas till ett nytt bygge. William-Olsson tycks i stället iscensätta en medveten förfulning av de gamla invanda tonfallen. Texten garderar sig knappast mot löje eller missförstånd. Korrfel eller poetisk avsikt – skit samma! Det viktiga är att ilskan, skammen och uppgivenheten ska få tugga i sig dikt­jagets inälvor och krossa dess skelett under den antipoetiska klacken.

Den som för ordet i dikterna faller mycket gärna sig själv i ­talet. Invärtes gräl uppstår, tillvitelser, skändligheter, anklagelser, missmod. Om det någon gång funnits en avklarnad klassisk röst här så är den tystad nu.


Så långt det poesitekniska. Vad ”handlar” då det hela om? Där ställs jag inför bokens verkliga problem. Något annat genomgripande tema än alla dessa röster som krälar runt varandra för att försöka kväva varandra är svårt att lyssna fram. Allt man går och tänker på eller fasar för tycks virvla förbi – det må vara av estetisk, erotisk eller politisk natur. Alla framtider tycks vara döende. Inkvisitorerna i sina toppiga hattar skär i oss. Vi är ”skåde­fiskar” i ett akvarium som blir allt trängre – sådan är Historien. Nån­ ­liten kärleksskärva glimtar till men försvinner snabbt igen.


Det enda som verkligen finns, som dånar under en tom himmel, är denna självförstörande röst. Den vill vara förtvivlat poetisk medan den sticker dolken i sin egen buk. Självsabotaget är som sagt en vansklig genre. Lyckas det? Vet ej.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.