Egendomligt kraftlöst om antisemitism

Björn Wiman är som bäst när han kommer ut som tillnyktrad wagnerian

Publicerad:
Uppdaterad:
Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman är aktuell med boken ”Hatet mot judarna”.
Foto: Peter Knutson
Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman är aktuell med boken ”Hatet mot judarna”.

BOKRECENSIONER

Antisemitismens comeback är en bisarr ingrediens i den soppa av högerpolitik och vidskepelse som sköljt över världen under de senaste decennierna. Det går ju knappt att slå upp Flashback utan att någon judehatare varit inne och petat i brasan.

Annat var det på sextiotalet. Jag hade hunnit fylla sjutton år innan jag träffade en livs levande antisemit – en gammal dam som matade fåglar på Valhallavägen. (Hon anförtrodde mig att judarna skar halsen av hennes duvor för att få blod till sina hemliga riter.)

När det stod i tidningen att en gubbe i Norrviken sålde antisemitiska broschyrer på postorder blev det diplomatiska förvecklingar och jätterubriker. 


Men nu har alltså antisemitismen dykt upp på nytt – trots minnesdagar, snubbelstenar och skolresor till Auschwitz. En hel del av det nutida judehatet i Sverige är importerat från Mellanöstern. Den europeiska ultrahögern är delad i frågan: inte ens Anders Behring Breivik vill kallas antisemit. Framgångsrika högerpopulister föredrar att se Israel som den moderna civilisationens yttersta frontlinje i kampen mot muslimerna och reser på artighetsvisit till bosättningar på Västbanken.

Ändå är uppfattningen att Västerlandet hotas av undergång genom en medvetet ondskefull internationell sammansvärjning – den moderna antisemitismens grundläggande myt – i högsta grad levande. 

Det löper många osynliga trådar från Oswald Spengler och Alfred Rosenberg till vår tids agentfilmer, datorspel och fantasylitteratur.


Björn Wimans Hatet mot judarna är en vackert tänkt och fint formgiven bok, illustrerad med fotografier av åldrade överlevande från koncentrationslägren. Tyvärr är texten i ytligaste laget. 

Wiman blandar kloka och sympatiska utsagor med slappa formuleringar som ”Myten om judarna som roten till allt ont är världens äldsta berättelse” eller ”Antisemitismen är ett virus. Lika smittsamt som alltid.” Och trots att varje formulering skälver av indignation så har Hatet mot judarna blivit en egendomligt kraftlös bok. När jag läser litteraturförteckningen anar jag varför. 

Större delen av Björn Wimans text består nämligen av citat och referat hämtade från ett hundratal författare som alla – med ett undantag – tycker ungefär likadant som Björn Wiman. Här finns ingen nu levande skribent som står till höger om den gamle KD-ledaren Göran Hägglund. Var är Mein Kampf, Sions vises protokoll och Västerlandets undergång? Har Wiman över huvud taget läst dem? Har han läst David Irving och Robert Faurisson? Var är författare som Céline, Ezra Pound och Frank Heller? Var är Hitlersympatiserande och välformulerade svenska intellektuella som Fredrik Böök, Sven Hedin och Adrian Molin?


För att få eld i polemiken räcker det inte med att kalla motståndarens uppfattningar för ”ett virus” eller ”ett gift”. Man får göra sig mödan att rota fram vederbörandes mest övertygande argument (inte helt lätt när det gäller en antisemit) och gå i närkamp med dem.

Den ende antisemiten i bokens litteraturförteckning är den tyska tonsättaren Richard Wagner. Och bäst är Björn Wiman i den essä där han kommer ut som hjälpligt tillnyktrad wagnerian. Här gör han upp med myterna om nazismen som kulturfientlig och kulturen som ett givet vapen för demokrati och tolerans. Och här anar han, utifrån sina egna sinnen, vad som rör sig i antisemitens hjärta och hjärna.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.