Affekterat och klarsynt på samma gång
Sinziana Ravini: America Vera-Zavala är som bäst när pansarhinnan krackelerar
Uppdaterad 2020-12-01 | Publicerad 2020-11-30
Rasismen urholkar själen, det är vår tids stora psykologiska folksjukdom. Den bygger på paranoia och vanföreställningar som inga rationella argument tycks bita på. Mot rasismens pandemiska spridning finns ingen yttre instans, ingen Tegnell som kan tala om hur vi bäst mäter eller bekämpar den. Vi är utlämnade åt oss själva och ett allt mer svartvitt debattklimat där alla tror sig stå på de godas sida.
Rasismen opererar främst på det imaginära planet, som när kulturskribenten America Vera-Zavala var liten och försökte röra sig så att folk inte skulle tro att hennes far slog henne, för på den tiden ”pratades det mycket om att latinamerikanska män var våldsamma”.
Hur skiljer man mellan en strukturell och imaginär rasism som ser rasismen överallt omkring sig, i en blick, några ord eller ett tonläge?
Frågan förföljer mig när jag läser America Vera-Zavalas Svartskalle – en svensk historia. Boken handlar om hennes ankomst till Sverige på 1970-talet, kalla krigets slut, den ekonomiska krisen när ”invandrarna” började ses som skälet till välfärdsstatens kollaps – men också om 1990-talets vurm för globala rörelser och öppna samhällen. Sen kom 11 september och slungade oss tillbaka till kalla krigets dikotomier: för eller emot USA, flyktingströmmar och vår tids ”nya onda” – ”muslimerna”, som aldrig fick någon #muslimtoo. Under valrörelsen 2018 blev rasismen en tongivande ideologi, skriver hon, och etniska grupper gjordes till förövare som inte vill integreras, men även skötsamma invandrare började ses med oblida ögon.
Vera-Zavala skildrar också teaterföreställningar hon regisserat, fejderna bakom kulisserna när drevet satte i gång mot hennes pjäs Muslim Ban som anklagades för extremism. Hon vann den kampen, liksom många andra. Hennes år som medlem i Ung vänster, medstiftare av Attac-rörelsen och otaliga framträdanden i tv-debatter har gett henne en osviklig argumentationsförmåga.
Hon skriver affekterat och klarsynt på samma gång. I sina bästa stunder får hon mig att tänka på Naomi Kleins exempeltäta böcker. I de sämsta på ett enkelriktat försvarstal som skyr nyanser. Men enkelspårigheten är också ett retoriskt grepp. Hade Moses över huvudtaget blivit hörd, om han hade åtföljt sina tio bud med ”å ena sidan, å andra sidan”-argument?
Själv blir jag mest berörd när pansarhinnan krackelerar: ”Jag är duktig, men det räcker inte. Jag bär den kollektiva skuld andra ålagt mig med det mörka håret och de bruna ögonen. Och jag kan inte säga emot. Det är en obeskrivlig smärta. Därtill ska den döljas. Jag kan inte bära smärtan synligt, det skulle göra mig svag och det skulle jag inte orka.”
Det är här Vera-Zavalas antirasistiska kamp lyser som starkast: I blottläggandet av den inre splittring mellan idealbild och självhat som rasismen producerar hos alla oss som för alltid kommer dras med invandrarstämpeln, hur duktiga vi än blir, hur mycket kulturellt kapital vi än samlar på oss. Här skapar hon identifikationsytor. Inte bara med andra ”invandrare” utan också med alla de som någon gång känt sig utanför.
Den franske filosofen Althusser skrev en gång att ideologier fungerar som en polisman som skriker ”stopp där” bakom våra ryggar. När vi vänder oss om, faller vi i ideologins grepp. Vi kan välja att helt enkelt fortsätta gå. Och hjälpa andra att göra detsamma. Althusser uppmanar oss inte att abdikera utan tvärtom att fatta tag om definitionsrätten i vår kamp mot hegemoniska ordningar.
Det är kanske dags att vägra identifiera sig med ord som ”invandrare”, ”blattar” och ”svartskallar”, eller helt enkelt uppfinna nya ord. Revolutioner äger rum först och främst i språket.
