Virtuost språk när förläggaren själv skriver

”Valborgsmässoafton på Nytorps gärde” är en debut med färgstarka miniporträtt

Av: Lennart Bromander

Publicerad:
Uppdaterad:
Gunnar Nirstedt (född 1965) debuterar med en myllrande roman.
Foto: Albin Dahlström
Gunnar Nirstedt (född 1965) debuterar med en myllrande roman.

Gunnar Nirstedt har i många år varit verksam som förläggare men dristar sig nu att själv romandebutera. Själva titeln på romanen, Valborgsmässoafton på Nytorps gärde antyder att han strikt ska hålla sig till franskklassicismens ­påbud om enhet i fråga om tid och plats. 

Och visst tycks romanens 101 kapitel sträva just mot ett bestämt valborgsfirande i en av Stockholms södra förorter. Nirstedt är noga med det geografiska och preciserar hela tiden gatunamnen och platserna där ett otal personer rör sig. Jag har inte googlat Hammarbyhöjden, Kärrtorp eller Björkhagen men antar att man exakt kan kryssa för var alla dessa människor befinner sig.


”Valborgsmässoafton på Nytorps gärde” är ingen roman med handling i vanlig bemärkelse utan snarast ett slags konglomerat, där många kapitel är ut­arbetade noveller, andra bara skisser på ett par meningar. 

Länge är det nya personer som uppträder i varje kapitel, men så småningom kommer några av dem tillbaka, och läsaren får försöka erinra sig vad denne ­Olle, Harald eller namnlöse person kan ha haft för sig tidigare i kapitelföljden, om det nu inte är en ny bekantskap.


Någon kollektivroman är det inte fråga om. Personerna råkar bara befinna sig i samma geografiska område en viss dag. Man väntar under romanens 464 sidor på att några personer från olika kapitel ska råka sammanstråla med varandra, de befinner sig ju ändå i varandras närhet. Men nej, ensamma är de i sina oftast mycket vardagliga öden.

Författaren skapar dock så mycket liv åt åtskilliga av gestalterna, att deras bekantskap känns värd att göra. Inte minst är han smått virtuos på att anpassa sitt språk efter de olika figurerna, antingen det handlar om de lokala alkoholisterna, några kvinnor på picknick (ensamma människor kan också vistas i grupp), en man med ett mindre lyckat telefonsexförhållande eller en son vid sin mors dödsbädd. 


Det finns färg och konkretion i alla dessa texter, och författaren bygger skickligt ut sina miniporträtt. Tidens och rummets enhet skapar dock ingen hållbar helhet, och det där valborgsfirandet tycks till slut heller inte bli av. Åtminstone inte inom den här romanens ramar.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN