Underbara lekar mitt i det jävla mörkret

Isabel Weidners queera debutroman ”Fjollbjäfs” liknar inget annat

Publicerad 2022-11-21

Isabel Weidners experimentella och queera debutroman ”Fjollbjäfs” har just utkommit på svenska.

År 2017 utkom Isabel Waidners debutroman Fjollbjäfs på engelska med titeln Gaudy bauble på ett litet förlag och print-on-demand. Fem år senare finns den på svenska i Helena Fagertuns översättning.

Den är experimentell, den är queer, den lutar sig först och främst på ordvitsar och språkliga associationer, och att läsa den är som att kliva in i ett barnrum där leken redan pågår för fullt.

Så här börjar det: ”En respektingivande minihäst rusade över laminatbordet.”

Minihästen kallas Tulep och vid en dator sitter en person vid namn Belá Gotterbarm med en bevingad Pegasus på sin t-shirt och skriver ”aviggardistisk, potentiellt banbrytande prosa”. Meningen är att det ska bli ett manus till en tv-serie beställd av Channel 4, men det tar inte lång tid innan tingen springer till liv – inte bara minihästen, utan även mönster, föremål, fantasifoster – och allting ballar ur totalt.


Låter det stökigt? Det är det. ”Det här var en sammankomst för rättighetsberövade saker. Det här var en fjollig tillställning. En brakfest för arbetarklassen. En kaxig konspiration?”

Manuset har alltså spårat och manusförfattaren går upp i rök. Men det betyder inte att tv-inspelningen avbryts. Tvärtom. I stället ballar den ur den också, och i kapitel efter kapitel kastas läsaren in i det ena scenariot efter det andra befolkat av olika queera karaktärer som glider in och ut ur sina kroppar, roller och kostymer.

Här finns ett par som liknar Gilbert & George, en Transarabesque, en GuldSeXUell StatyEtt, och inte minst en hel uppsättning djur i glasfiber hämtade från en bögbar som klappade ihop under hiv-epidemin.


Camp, så som det definierades av Susan Sontag med sin förkärlek för kitsch, ironi, överdrifter och det artificiella, är ett genomgående tema. I röran skymtar brottstycken ur queerhistorien i form av våld, sjukdom, död, förtryck, men också konst, kultur och aktivism. Inte det ena utan det andra eller tredje.

I bemärkelsen konventionell intrig finns alltså inte mycket att hämta – och det är heller inte det som är poängen. I stället är det i språket det händer, och tysk-engelska Isabel Waidner, inspirerad av såväl Kafka som Dodie Bellamy, svingar sig spänstigt mellan ord, uttryck och register som från en lian till en annan: det är denna ”aviggardistiska prosa” som driver boken framåt. Eller som det heter på originalspråk: ”awkwardgarde”.


Här måste något sägas om översättaren Helena Fagertuns heroiska insats. Hennes svenska översättning är rolig, exakt, livlig och organisk – och att den aviggardistiska poeten Leif Holmstrand är bokens redaktör är nog en bidragande orsak.

Men även om den svenska översättningen är både suggestiv och smidig kan jag inte låta bli att sörja engelskans runda bubbliga vokalljud och halvsvalda konsonanter (Gaudy bauble, awkardgarde) när jag uttalar svenskans korta, bjäbbiga vokaler och vassa konsonanter i ord som fjollbjäfs och aviggardistisk. Är svenska helt enkelt mer buskis? Jag vet inte.


I en intervju i The Guardian säger Waidner, som sedan Fjollbjäfs utkommit med ytterligare två romaner: ”Folk borde inte bli så förvånade över att mina böcker är så annorlunda, de borde snarare fråga sig varför andra böcker är så lika.”

Jag kan inte annat än instämma. Och i en tid av politisk sorg och förbannat jävla mörker är det överraskande trösterikt att få ta del av dessa underliga och underbara lekar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln