Något av det viktigaste som finns att läsa idag

Lundes värld präglas av svält, virus och migrationsvågor

Rasmus Landström

Tänk om vi år 2110 fick möjlighet att återskapa naturen så som den såg ut på 1930-talet. Vore det önskvärt att sätta den döende civilisationen på återstart?

I Maja Lundes nya bok ”Drömmen om ett träd” ställs frågan på fullaste allvar. Den utspelar sig på ett vindpinat Svalbard, där mystiska virus utraderat majoriteten av befolkningen, stormarna slitit loss vindkraftverken och husen står som tomma snäckskal, lappade av drivved. I handlingens centrum finns Tommy, väktare över ett frövalv, insamlat av den sovjetiska botanikern Nikolaj Vavilov. Han är en ansvarstyngd själ som inte bara lämnats med fröna, utan även småsyskonen. När hans gravida (och egensinniga) flickvän Rakel sänder ut ett nödrop och den kinesiska flottan lovar nödhjälp ställs alla hans funderingar om civilisationen på sin spets.

Det var åtta år sedan norska Lunde slog igenom med ”Binas historia”. En roman som genom tre tidsplan (1800-tal, 2000-tal och 2100-tal) undersökte vad en värld utan pollinering skulle innebära. Det var en magnifik roman som uppfann ett nytt sätt att berätta om klimatförändringarna. I boken användes inte klimatet för en studie av människans karaktär (som i Ian McEwans ”Hetta”); snarare undersökte Lunde hur klimatet förändrar mänsklighetens villkor.

Själv kommer jag aldrig glömma bilderna av kinesiska migrantarbetare som pollinerar blommor för hand i jättefabriker. 2017 kom uppföljaren ”Blå” som utspelade sig i en framtid där den klara sommarhimlen utgjorde ett hot mot mänskligheten. Det var en mera ordinär dystopi. Men 2019 kom Lunde tillbaka storstilat med ”Przewalskis häst”. Även den en berättelse med tre tidsplan, som kretsade kring återintroduktionen av en utdöd hästsort, inlandstaipanen.

När ”Drömmen om ett träd” fullbordar tetralogin (som egentligen borde vara en trilogi, ”Blå” kan räknas bort) står det klart att restaurering och tanken på att återskapa civilisationen är temat som binder samman romanerna. Lundes böcker är något av det mörkaste man kan läsa och påminner om Octavia Butlers ”Liknelsen” med sådden i sina dystra framtidsvisioner. En värld präglad av svält, virus och gigantiska migrationsvågor.

Kanske skulle man kunna beskriva böckerna som thrillers i slow motion. Men ändå härdar man ut på grund av det det nedskruvade tonläget. Hos Lunde finns ingen alarmism och berättelserna om framtidsmänniskorna är finstämda. Romanerna fäller blygt ut sina kronblad, och inte förrän alldeles i slutet kan man se det större narrativet. Vid sidan av Kim Stanley Robinson skriver Lunde den mest estetiskt avancerade cli-fi-litteraturen som finns att läsa just nu.

I ”Drömmen om ett träd” blir detta tydligt när man betraktar fröna som litterär symbol. Tidigt möter vi Tao (som också var med i ”Binas historia”), som drömmer om att rädda Kina från hungersnöd med hjälp av lagret. Vi lär också känna farmor Lousie som undervisar Tommy i växtlära.

Efter hand, ju längre in i Louise lektioner vi kommer, blir det tydligt att fröna är en sorts härskarring. Förmögna att få kulturer att blomstra, men också att errodera det övre jordlagret, skapa enorma monokulturer och förstöra vild natur. “Det var vetet som odlade oss”, utbrister Louise, i Lotta Eklunds skarpa översättning, i en typisk formulering. Lunde är dock inte debattör, utan romanförfattare: fröna växlar hela tiden mellan att symbolisera räddning och massförstörelse. Det gör också att karaktärerna ideligen ses ur nya vinklar.

Och det är just i detta pendlande som Lundes storhet vilar. Poängen med hennes klimatfiktioner är inte att skapa en ny typ av psykologiska porträtt. Läst som en psykologisk realist är hon en ganska medioker författare (alla hennes huvudpersoner liknar varandra: ansvarstyngda, sårade, eftertänksamma). Snarare är poängen att bygga ett litterärt växthus där nya symboler kan odlas. I Lundes romaner har det bedövande surret under sommaren, den molnfria himlen och de vajande vetefälten fått helt nya betydelser.

Vilket i sin tur påverkar flyktingarna, fabriksarbetarna, bönderna – ja hela mänskligheten. ”Drömmen om ett träd” fullbordar på så sätt ett av samtidens viktigaste verk – en tetralogi som fäller ut en helt egen biosfär i den nordiska litteraturen.