En överlastad roman som halkar av banan
Tom Malmquist gör ett fascinerande porträtt av ett litet samhälle men sidospåren blir för många
Publicerad 2021-10-18
Omgiven av ängslador och knuttimrade svalgångsbodar ligger en fiktiv by
i Värmland. Tom Malmquist kallar den för enkelhetens skull just ”By” i sin roman Döda löv.
Dit kommer Nils, en avdankad indieartist farande i elbil för att besöka sin mor och faderns grav. På uppfarterna till de pampiga villorna står rostiga lastbilar, skäggiga män som spottar tobak och slänger skeptiska blickar. Själv tycker jag mig höra den melankoliska klangen från David Richerts folkhemscountry i bakgrunden.
Just nu pågår en debatt om Stockholm, där inflyttare berättar om vad storstaden gjort för/mot dem. Ingen har dock kommit på att vända på perspektivet: vad händer när man flyttar från byn? Malmquist visar att många – för att travestera Tunström – förlorar ett väderstreck.
Nils har gjort karriär i New York, men allt han kan tänka på är att ingen från By hör av sig när hans blueslåtar spelas på MTV. Hans föräldrar tycks missnöjda med honom och Clara – med den hesa rösten och de sjungande ögonen – är alltid i hans medvetande. När Nils kommer tillbaka har hon gift sig med den uppblåsta Jon, gymnasieläraren som kallar sig ”författare” för att han leder en kurs i kreativt skrivande.
Malmquist låter platsens stillastående speglas i karaktärerna: alla är fastlåsta vid sitt förflutna, även de som flyttat
Som läsare tänker jag intuitivt på Karin Smirnoffs romaner om janakippo. Liksom i hennes böcker är Malmquists karaktärer stereotyper, som skevar på ett skönt sätt. Så är det också i verkligheten: alla lajvar vi ju rollerna som lantisar och stadsråttor.
Jag fascineras även av Malmquists porträtt av platsen. By är historiskt präglat av gruvdrift, men har sedan länge lyckats ställa om. Samhället är känt för sin ölbryggning och så långt ögat når vajar kornfälten sävligt i vinden. Malmquist låter platsens stillastående speglas i karaktärerna: alla är fastlåsta vid sitt förflutna, även de som flyttat. Detta symboliseras komiskt nog av att Nils hund från barndomen fortfarande lever – världens äldsta – som en konkret påminnelse om att ingenting försvinner.
”Döda löv” är en rik roman på bara 231 sidor. Här finns en Romeo & Julia-historia som väntar på att blomma ut. Här finns ett vanitasmotiv, ett dödsmedvetande som varit centralt hos Malmquist sedan debuten med diktsamlingen Sudden death 2007. Dessutom finns en optimistisk berättelse om vår förmåga att omvärdera oss själva.
Problemet är att inget av dessa teman är konsekvent gestaltat. Romanen bågnar under alla sidospår vilket syns ända ner i meningsbyggnaden. Döda löv är en berusad, mångordig monolog, pepprad med och-tecken. Med hjälp av dessa hänger Malmquist på mer och mer information – meningarna framstår som rusande lastbilar som fått svaj på bakdelen. Det är inte bara utmattande att läsa, det gör också att Malmquist halkar av vägbanan.
I slutändan känns Döda löv lika ofärdig som Nils är med sig själv. På sätt och vis konsekvent – men jag tror inte att det var det Malmquist ville.
