Kickar och kaos
Åsa Linderborg läser Mikael Persbrandts intensiva memoarer
Uppdaterad 2017-11-24 | Publicerad 2017-11-17
Det finns något gemensamt med tre av Sveriges bästa skådespelare som alla nu i tur och ordning gett ut sina memoarer: Kjell Bergquist, Mikael Persbrandt och Thommy Berggren. De kommer från arbetarklassen; de hade aldrig varit på teater innan de bestämde sig för att bli skådespelare; de är gudabenådade historieberättare.
Som spökskrivare för Så som jag minns det har Carl-Johan Vallgren förvaltat Persbrandts berättartalang mer än väl, språkligt och inte minst dramaturgiskt. Det här är en av de mest intensiva memoarer jag någonsin läst. Omslagets våldsamma blå kulör – som jag gissar ska föra tankarna till Persbrandts karaktäristiska ögon – härbärgerar hisnande läsning.
En hastig inblick i Persbrandts släkthistoria ger vid handen att han i stort sett var predestinerad för den fylla och det kaos som hittills präglat hans 54-åriga liv – minus de senaste tusen vita dagarna.
Han har lätt för sig i skolan, men hamnar ändå tidigt i trubbel och ångestattacker. Men som så många med svajigt psyke är han konstnärligt kreativ. Utan att ha målat särskilt mycket, söker han till Konstakademien där han faller först i fjärde och sista omgången. Han hade ingen erfarenhet av dans när han bestämde sig för att bli dansare – och osannolikt nog kom in på Operabalettens elevskola, 18 år gammal och 80 kilo tung.
Det ledde honom till en minimal dansroll i Ingmar Bergmans Kung Lear på Dramaten. Han sprack i slutprovet till scenskolan, men hittade Stig Larsson på PA & co, som slussade honom vidare till Galeasen, som då var Sveriges mest nyskapande scen. Sen hamnade han hos Thorsten Flinck på Teater Plaza och därefter i dennes uppsättning av Herr Puntila och hans dräng Matti på Dramatens stora scen – ”den svarta vaginan”. Från och med nu har Persbrandt aldrig behövt leta uppdrag.
Mikael Persbrandt har jobbat som besatt; på två år medverkade han i elva filmer och flera stora teateruppsättningar och annat därtill. Han har också röjt med samma energi.
Ju kändare han blev, desto enklare att få tag i kokain. Kolan finns överallt, branschen är full – hans manager var hans kran. Med kokset kommer gangsterumgänget, han är så nedgången att till och med Thorsten Flinck tycker att det gått överstyr.
En filmfestival i Tallinn är crescendot på åratal av hämningslöst och hänsynslöst schweinscheisseraj. Medierna, ”hyenor förklädda till journalister”, har skrivit om både sanna och osanna händelser, men de värsta grejerna har varit okända fram tills nu när Persbrandt berättar om dem. Omfattningen är ofattbar.
Så som jag minns det är en historia om en missbrukares resa ner till botten. Hela kroppen bär spår av år; ärr från slag, skärningar och motorcykelkrockar. Tatueringar han gjort själv; en urspårad kväll gav en gaddare upp och lämnade utrustningen kvar i villan på Ingarö.
Det är en bok om kärlek till kvinnorna, Maria Bonnevie och Sanna Lundell – good lord, vilket tålamod! Det är Sanna som får honom att inse att han är bipolär. Det är först då, 2014, som han får ordning på sitt liv.
Manliga skådespelarbiografier brukar klandras för sin självförhärligande genikult, men det är helt meningslös kritik. Alla skådespelare har någon släng av narcissism (men få som Börje Ahlstedt, hans löjeväckande osympatiska memoarer från 2010 trotsar alla normala begrepp).
Så som jag minns det är ingen skrytfest över alla framgångar, heller inte en romantisering av självförbränningen. Det är fasaväckande läsning, möjligen ibland tragikomisk, med betoning på tragisk.
Men det är klart, kvinnor skulle aldrig kunna skriva något liknande. Kvinnor får inte gå ner sig i alkohol, försumma barnen eller vara för slöa och diviga för att orka plugga in sina repliker.
Persbrandt är man. Vältajmat – eller inte – redogör han för sina sexuella eskapader: ”Jag låg med tjejer i logen, i kostymförrådet eller under vridscenen på Dramaten mitt under föreställning.” Åtminstone en historia i #tystnadtagning går att härröra till Persbrandt. Branschen verkar rätt gränslös.
Persbrandt sätter stort pris på i stort sett alla kvinnor han jobbat med. Föga förvånande irriterar han sig på manliga kollegor som Ahlstedt, Jan Malmsjö, Thommy Berggren – det gör ju alla i branschen. Men han är mest erkännsam och jag glädjer mig särskilt över att han nämner Peter Carlberg. Det är en gåta, en skam, att denne fantastiske skådis är helt under radarn.
Det kan låta konstigt, men alla skådespelare är inte intresserade av Teater, precis som alla regissörer inte är intresserade av Text, men det kan bli lysande resultat ändå. Som små diamantkorn i all koks lyser Persbrandts passager om arbetsprocesser, regimetoder och rolltolkningar. Det är väl inte som när låt säga Keve Hjelm eller Erland Josephson släppte lös intellektet, men Persbrandt förstår sitt yrke, och det är fint att se att det är i teatern och inte filmen han har sitt hjärta.
”I slutändan var det faktiskt inte så mycket jag ångrade”, inleder Persbrandt sin blå bok. Det är en helt obegriplig slutsats. Hela framställningen dunkar ju av ångest över alla svek, precis som Thorstens Flincks brutalt hudlösa memoarer som kom förra året.
Vad tjänar ånger till? frågar han dumt nog. Ånger handlar om respekt för sin omgivning och dem man älskar. Om att lära sig något. Det har Persbrandt ju helt uppenbart gjort, annars hade inte den här boken blivit en så ärligt menad självuppgörelse.
