Sinnligt och suggestivt om människor i marginalen

I Jonas Eikas noveller befinner sig vad det är att vara människa under förhandling

Jenny Högström

helskärm

Jag var nog inte ensam om att ha haft dålig koll på den danske författaren Jonas Eika tills han tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2019 och tog tillfället i akt att hålla ett explosivt tal riktat till den danska statsministern om vad han kallade för ”dansk statsrasism”.

Medan den unge Århusförfattaren i sitt tal var mycket explicit, verkar hans prisade bok ”Efter solen” snarare under ytan. I fem noveller, utmärkt översatta till svenska av Henrik Petersen, målar Eika upp en mörk och olycksbådande värld, en skev samtid i vilken en spricka när som helst kan öppna sig.

Detta sker även rent bokstavligt i den inledande novellen ”Alvin”, där en it-konsult, efter en ”ytterst fiktiv flygresa”, anländer till Köpenhamn bara för att upptäcka att banken där han ska arbeta har blivit sprängd i luften. Han finner sig dock snart i sin nya situation när han träffar Alvin som erbjuder honom sovplats och även drar in honom i ett slags spökekonomi där man handlar med derivat. Mellan de båda männen uppstår en obestämd homoerotisk spänning.

”Alvin” är ett utmärkt intro eftersom den också gestaltar fallet ner i kaninhålet. I novell efter novell möter vi sedan marginaliserade och nomadiska karaktärer. Sexualitet, kön, kropp, ålder, medvetande, ja också det att vara människa befinner sig under förhandling, vilket ställs på sin spets i novellen "Rachel, Nevada" där en man i sorg försöker förena sin kropp med en mystisk sändare han hittat ute i öknen.

Novellen har drag av David Lynch på sitt trippigaste humör och Roberto Bolaño på sitt mest kontrafaktiska, men gör mig mest ganska uttråkad. Den utgör därmed ett undantag till de andra novellerna, för fastän jag verkligen inte är något scifi-fan lyckas Eika annars skickligt dra in mig i sina sinnliga och suggestiva världar.

Boktiteln är hämtad från novellen ”Bad Mexican Dog” som är uppdelad i två delar. På en strand i Cancún, Mexiko, slavar unga förföriska beach boys för rika turister. Deras mellanhavanden med turisterna kan bestå i att smörja in deras kroppar i just ”eftersol”, de kan utmynna i sex, de kan utmynna i våld, de kan utmynna i utpressning.

Utanför arbetstid pågår gemensamma ritualer på denna strand vid undergångens rand där pojkarna rider på upp och nedvända parasoller införda i röven. ”Det finns ett hål i alla boys”, står det, att läsa såväl konkret som metaforiskt. Och kanske även parallellt med Georges Batailles ”Solärt anus”.

Med detta förtingligande av verkligheten pågår här ett slags solekonomi. Men det är lika mycket ett försinnligande. Varseblivningen är uppskruvad, nästan extrem. Förfrämligandet ett faktum.

Eikas prosa har också en filmisk sida. Som den trashiga lägenheten intill järnvägsspåret i novellen ”Jag, Rory & Aurora”. Det är en novell som med sitt queera motiv, hanteringen av nydöda och den expansiva drogen ”vokaler” kanske är den som tydligast visar författarens valfrändskap med William S. Burroughs.

Novellerna i ”Efter solen” ger alltså konsekvent röst till dem som befinner sig i marginalen och som på olika sätt är präglade av brist och en oförmåga att ta sitt öde i egna händer, även om de försöker.

Det har de gemensamt med Sami Saids roman ”Människan är den vackraste staden”, också den nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2019. Men medan Said är rolig och kvick är Eika allvarlig och sinnlig, när Said skriver om vänskap skriver Eika fram en queer och gränsöverskridande sexualitet.

Jag tänker att hans prosa, när den är som bäst, verkar som den där drogen han uppfinner i en novell och som ”aktiverar ett alternativt nervsystem” hos läsaren.

Och ifall det inte framgår är det ett mycket gott betyg.

<div data-tipser-pid="5eb28793789dea0001a9166c" data-tipser-view="compact"></div>