Gud verkar ha tröttnat på sin egen skapelse

Det är synd om Bengt Ohlssons berättare

Av: Sinziana Ravini

Publicerad:
Uppdaterad:
Bengt Ohlssons (född 1963) bok ”Midsommarnattsdrömmar” handlar om sju vänners väg genom livet  via tre midsomrar.
Foto: Sara Mac Key
Bengt Ohlssons (född 1963) bok ”Midsommarnattsdrömmar” handlar om sju vänners väg genom livet via tre midsomrar.

Om Gud skrev en bok om människans oförutsägbara natur, hur skulle den se ut? Säkerligen hade den inte hamnat särskilt långt ifrån Bengt Ohlssons nya roman Midsommarnattsdrömmar.

Boken handlar om sju vänner som brukar fira midsommar tillsammans. Första gången är de i 25-årsåldern, den andra runt 40 och den tredje kring 55. De sju vännerna, (som skulle kunna vara symboler för de sju synderna, de sju plågorna eller de sju insegel som förväntas öppnas i ändens tid), träffas däremellan förstås, men det är just kring dessa tre midsommarträffar som Ohlssons nya roman rör sig.

Det är ett smart koncept och jag dras snabbt in i intrigerna som berättas från en så kallad extradiegetisk position, där berättaren är en utomfiktiv allvetare med distans till sin berättelse.

Det är ett grepp som exempelvis Flaubert använde sig av när han skrev Madame Bovary och som i stort sett hela den klassiska litteraturen är uppbyggd kring. Den intradiegetiska berättaren låter sig däremot drabbas av händelsernas gång, och modernismen är fylld av dessa subjektiva sanningssökare.

Jag brukar föredra de sistnämnda, för jag har alltid tyckt att det ligger något bekvämt och förmätet i allvetarens berättarperspektiv. Men vad vore litteraturen utan den extradiegetiska berättarens förmåga att bryta den uppställda distansen och sakta men säkert smyga sig in i karaktärernas medvetanden? Ingenting.


Frågan är bara hur långt denne berättare är beredd att gå. I Midsommarnattsdrömmar är han så bakåtlutad och opartiskt mild i sin gudomliga position och människorna så småaktiga och förtärda av framgångsiver, avundsjuka, otrohetstörst, rasistiska övertygelser, åldersnoja och liknande, att berättelsens underliggande stråk av ”det är synd om människorna”, väcker en motsatt reaktion, i alla fall hos mig.

Jag vet inte om detta är en medveten fälla som Ohlsson lagt i sin text. Men jag hade gärna bytt ut min indignation mot empati. Som det är nu är det väldigt svårt, eftersom berättaren hoppar lite för snabbt mellan karaktärernas respektive liv, särskilt i början.

Visst det gjorde Shakespeare också, på den tid då midsommarnattsdrömmen fortfarande var en och samma och inte som nu, individualistiskt uppsplittrad. Men den nutida individualismen är inte tillräckligt långt driven. Begären och skillnaderna mellan karaktärerna är hos Ohlsson lite för små, särskilt hos kvinnorna, som flyter ihop till en enda massa av kroppsnoja och mekaniska otrohetstankar.


Förvirringen blir desto större i och med tidshoppen, då vissa av dem fått nya partners, även de rätt så bleka. Den enda som sticker ut på allvar ur denna homogena grupp är Arif, en iransk flykting som blir regissör och hamnar i en Metoo-härva.

Och så här skriver Ohlsson om honom: ”… han kände hennes doft, en flickaktig doft av tvål och oskuld och den tände en primitiv lust i honom, och plötsligt såg han sig själv med hennes ögon och ville bara slita av henne klänningen, fösa ner henne på golvet och vara stor och hårig och … ja, svartskallig över henne”.

Vad vill Ohlsson säga oss när han låter den största skitstöveln i berättelsen vara en framgångsrik invandrare som inte kan hålla sina drifter i styr? På ett annat ställe klagar en annan person i berättelsen på att han inte kan dela sin sorg och sina bekymmer med Arif, eftersom dessa skulle te sig som alltför lättviktiga för någon som flytt från krig och tortyr.


Ohlsson hade gärna fått vrida och vända på stenarna i de osynliga murar som uppstår mellan Arif och de övriga i gruppen, men också på de stenar som ingår i murarna mellan dem rent generellt. Att låta karaktärerna försvinna bakom sina digitala skärmar, i sitt trötta sökande efter nya drömmar, nya sätt att köpa upp sig i andras ögon, blir slutligen rätt så trist och förutsägbart. Det säger i alla fall ingenting nytt om samtiden som vi inte redan visste.

Till slut blir det som att läsa en bok om hur Gud tröttnade på sin egen skapelse. Det är kanske inte människorna det är synd om, när allt kommer omkring, utan Gud.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN