Som läsare trivs man utmärkt i detta helvete
Ester Bergs debut påminner om Lugn och Malmsten
Publicerad 2025-06-24
”Schlager om sommaren” av Ester Berg
”Det finns ögonblick i en dams liv då hon har att välja mellan att frysa ihjäl, brinna upp eller våga snickra egna vingar.”
Så skrev Kristina Lugn i Expressen om Bodil Malmstens diktsamling ”Damen, det brinner!” (1984), men beskrivningen fångar också stämningen eller snarare raseriet i Ester Bergs tydligt befryndade debut, ”Schlager om sommaren”.
Liksom i Malmstens bok ställs läsaren inför en mycket stockholmsk resebeskrivning från ett kärlekens ödeland, i form av en diktsvit eller måhända nedkarvad roman, om man så vill. Också hos Berg står syrenerna i blom, staden går i sommaren ut, alltmedan ”den gröna gardinen vajar / i mitt jävla inre”.
Anslaget är rått, och åtminstone som jag uppfattar det självbiografiskt. En älskad person har lämnat för en annan, och den som blivit kvar finner sig förvandlad till Ötzi, den berömda ismannen från stenåldern, påträffad av två tyska bergsklättrare 1991:
”jag andades / jag åt / jag tvättade Ötzi och knullade / och tvättade honom igen / jag sov och arbetade med liket / lyfte skrot och åkte ut på gröna linjen / där jag mötte mina vänner / med en känsla av att det hände / till max femtio procent”
Berg skriver med bara små bokstäver som synes, och skriver inte så märkvärdigt alls, men gör det med precision och balans, och bryter här och där ut i drastiska bilder som just därför sitter som en smäck. Som när jaget går bananas över den openetrerbara pipen till en flaska srirachamajonnäs, som om själva livet hängde på det:
”klipp av pipens topp till önskad öppning / men det gick inte att klippa pipens topp / jag försökte tills saxen gjorde ont i handen / det går inte! skrek jag / ni kan inte säga att det går när det inte går!”
Eller som här, när hon lyckas lura in hela Saltsjön och all sommarens ödslighet i en liten fälla av konsonanter och vokaler:
”vandrade ensam längs kajen / lyssnade till vattnet / kluckande mot båtarnas magar / de sista turisterna dröjde / högvakten mötte min blick / hans finniga ansikte under baskern / vakade över mig / den långa leden till Slussen”
Så enkelt, så bra!
”Schlager om sommaren” är på det hela taget ovanligt väl komponerad och avrundad för att vara en debut, och Bergs avslappnade handlag med även den mest skriande själsliga disharmoni imponerar och roar, som hos Malmsten eller för den delen Lugn.
Som läsare trivs man därför utmärkt i detta lilla helvete av lim, papper och kartong, där livslust och förtvivlan idkar samkväm på det mest eländiga vis:
”det blev en natts parafili / det kunde inte stackarn veta / i loftsängen satte han sina händer / på vardera sidan om kudden / han hade en fånig min, kunde inte tro sin egen lycka / när han trängde in i Ötzi”
Scenkonstpodd: Kritcirkeln möter Willem Dafoe
