Skrivet med spritpenna

Jack Hildén om författare och alkohol – ett djävulskt samspel

Publicerad 2019-01-03

Ernest Hemingway – författare och legendarisk suput. Till höger Leslie Jamison som skrivit om sin och andra författares alkoholism.

Leslie Jamisons drickande spårar ur på allvar när hon börjar på den prestigefulla och mytomspunna skriv-skolan i Iowa. I närheten av klassrummen finns krogarna, där stora författare suttit.

Skolan har gestaltats i tv-serien Girls, där Hannah kommer in och tror att det ska sätta i gång hennes författarskap. I ett avsnitt går hon och vännen Elijah på fest, som slutar med lerbrottning och minnesluckor. Scenen verkar sammanfatta skolan bra, om man får tro Jamison. Konstnärsdrömmarna frodas och spriten flödar. De är tätt sammantvinnade. Närmast oskiljaktiga.

När jag själv gick på en prestigefull skrivutbildning var jag besviken på hur lite det söps. Folk satt bara och var introverta på sitt rum. Var fanns kaoset? Rännstensromantiken? Det som Bukowski skrev om. Bevisligen var det möjligt att skriva böcker och vara full samtidigt.


Biografier om missbruk finns det drösvis av. Sjukdomen verkar nästan komma med ett bokkontrakt. Biografierna kan vara bra eller dussinprodukter, men lägg märke till den inbyggda dramaturgin – att de måste skrivas efteråt. När man är frisk. När allt ligger bakom en, så man kan berätta med perspektivet intakt och nyktert.

Så gör också Jamison, men hennes bok om alkoholens koppling med konstnärskap är något annat ändå. Något större. Det är memoar, essä och de försupna författarnas litteraturhistoria. Legendernas öden sammanflätas med hennes eget. Rimligt, eftersom legendarerna faktiskt verkar uppmana en aspirerande författare att dricka. I Iowa rinner kulturen från väggarna.

Dessutom fungerar greppet som ett sätt att undkomma det som många missbrukarbiografier signalerar: Jag är speciell. Det här är min historia. Jamisons upptäckt blir snarare hur enkla vi är. Historierna är inte unika, långt ifrån. Missbrukets spiral är mer mall än undantag. Och det är detta som ställer hennes idé om författarskapet på ända – hela poängen är att intala sig att ens röst sticker ut.


Jamisons drickande börjar också typiskt: Den första fyllan och känslan av villkorslös hemkomst. Alkoholen som svaret man letat efter, trots att man inte vet vad frågan är. Hon dricker för att komma bort från sig själv och sin blyghet, för att bli någon annan. Någon som inte brottas med ensamhet och sviktande självkänsla.

Det är något jag själv minns från gymnasietiden. Man lärde sig att det inte spelade så stor roll vad folk tyckte om en, så länge det skulle finnas alkohol på festen. Väl på festen spelade det inte heller någon roll om folk tyckte sämre om en efteråt.


Att jag också började skriva kan mycket väl ha sin grund i just de känslorna av otillräcklighet som Jamison beskriver, och det är de känslorna som gör en mottaglig för förvandlingen som alkoholen innebär. Med årens gång förändras hennes drickande på ett lika förutsägbart sätt – från fest och eufori till slentrian, skam, ensamhet. Och man dricker mer för att döva det.

Jamison har ett levande, väldigt amerikanskt språk och berättande. Hon älskar att inleda stycken med meningar som: ”Daniel var en poet som bodde ovanför ett falafelställe och körde sopbil”. En berättarglädje med kött och blod, som så gott som konstant gör mig sugen på alkohol, även när hon skildrar sina mörkaste stunder. De ljusa stunderna finns ju, annars skulle man inte dricka. Drinkarna och vinet är eldflugor i natten, ett skimmer som gör tillvarons kanter rundare. Mytbildningen behandlas med hennes egna myter.


I grund och botten är hon författare, och författare lider. De lider mer för att de dricker. Och så fortsätter karusellen. Den sexhundra sidor långa boken präglas av frågan: Var finns ursprunget?

Hon använder sig av Jack Londons ”vita logik”, som går ut på att den som dricker är mer intressant än den nyktre. Vad kan en nykter människa ha att berätta? Den som dricker är uppenbarligen bristfällig, därmed intressant, och har därmed fördelen att kunna skriva in misären i böcker. 

Att Jamisons drickande eskalerar i Iowa är delvis ett resultat av att desperat försöka göra sig intressant. Jamison är orolig för att hennes lidande inte är rotat i något. Egentligen har hon inget att gnälla över. Inga övergrepp i barndomen, inget strukturellt förtryck. Hon är vit, rik och fri och just detta blir hennes anledning att tycka synd om sig själv.


Som tur är glömmer hon inte de som har ”riktiga” problem. Tillnyktring tar ett sociologiskt grepp om samhällets syn på missbruk som antingen sjukdom eller brott. En distinktion som i hög grad påverkar hur missbrukare bemöts och behandlas.

Det var ingen slump att just en svart sångare som Billie Holiday dog utfattig och med ett digert straffregister. Hon hade sedan länge varit under uppsikt av den federala narkotikabyrån som ville statuera exempel, och låg i princip fastkedjad medan hon avled. ”Behöver man skyddas från skada eller hindras från att tillfoga den”, som Jamison formulerar det.

Den mest påtagliga skillnaden mellan synen på försupna författare är dock kön. På ett friktionsfritt sätt rör sig Jamison mellan sitt eget drickande och andras. Oftast manliga författare som Raymond Carver, Raymond Chandler, Hemingway, och den långa listan av eländiga människor/bra författare som reproducerar sin egen manlighet.


Här vore det lätt att bli för kategorisk. Men boken tillåter sig att vara komplex, eftersom det är en författares uppgift. Ett faktum som blir till konflikt när Jamison når den berömda botten, och börjar gå på AA-möten.

Det första som slår henne är klyschorna som haglar. En dag i taget, vi kommer alltid vara sjuka, och så vidare. Jamison vägrar underkasta sig dessa standardformuleringar. Det går på tvären med Jack Londons vita logik, drivkraften för en konstnär: Man ska sticka ut! Vara speciell!

Det ironiska är att besattheten av att exponera sig för upplevelser och intryck har lett till att hon blivit våldtagen på ett billigt hotell i Nicaragua. Och andra händelser som mest är bilder att klistra in i ett fotoalbum av dekadens, snarare än upplevelser som verkligen känns.


Det betyder inte att denna kontrast är ointressant. Jag tänker på PO Enquists memoarer Ett annat liv, och hur även han vägrar acceptera premissen av total underkastelse som är modellen för Anonyma Alkoholister. Visst går det att förstå motviljan att släppa sitt eget kritiska tänkande.

Jag föreställer mig att den motviljan kan vara extra stark hos författare. Leslie Jamison dricker för att någon gång få en paus från sitt eget malande huvud. Det är en sak som kan göra skrivande människors drickande annorlunda. Den extrema självmedvetenheten, som gör att man till och med på ett AA-möte skapar ett narrativ där missbrukets främsta syfte blir att vara intressant för åhörarna.

I slutändan landar jag i att författare faktiskt är olyckliga till naturen, i någon mån. Det är inte enbart en fråga om myter och alkoholromantisering, utan en bristfällighet som gör att man söker sig både till texten och flaskan. Man dricker och skriver för att fylla sin läckande hink, i ett djävulskt samspel.


Charles Jackson publicerade Förspillda dagar 1944, och hann därmed före en annan alkoholiserad författare, Malcolm Lowry. Lowry blev förkrossad. Han hade arbetat på Under vulkanen i nästan tio år, övertygad om att det skulle bli den största bok om alkoholism som någonsin skrivits. Så pass övertygad att det ursäktade ett hejdlöst supande under de skrivande åren, för att plötsligt bli brädad av någon som hann före. Vad tjänade lidandet till?

Jamison blir efter några återfall kvitt spriten. Så bra gick det inte för alla i denna klibbiga litteraturhistoria. Charles Jackson till exempel, försökte följa upp sin succé med en bok om just att bli nykter. Men han var rädd att folk inte skulle tycka det var lika intressant – och han fick rätt. Ännu en dramaturgisk kurva i missbrukets kedja. Vi vill läsa om botten. Om de tragiska, men spännande, öden som fyllorna eller knarket leder till.



Det är intressant att även Jamison skriver in sig i sin egen kanon. Hennes bok tappar fart ju friskare hon blir. När hon accepterar AA accepterar hon också frälsningen och klyschorna som följer med den. Det tycks oundvikligt.

Trots det läser jag Tillnykring som ensam i sitt slag, i sitt stora sällskap av alkoholiserade författare som skriver om glaset framför sig. Löftet som första klunken ger, nästan lika stort som hoppet om nästa bok.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.