Kvinnokroppen blir ett slagfält
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-05
Elise Karlsson läser Mirja Unges pjäser om de bortglömda
”De har inte fått vara fria individer. Därför har det funnits ett spel med galenskap, ett slags rollspel som tillåtit kvinnor att få vistas i svärtan”, säger idéhistorikern Karin Johannisson i en intervju med Isabelle Ståhl i Svenska Dagbladet. I den nyligen utkomna Den sårade divan skriver Johannisson om tre verkliga kvinnor som fått psykiatriska diagnoser och som använt dem för att få mer manöverutrymme i sina liv.
Idén om den kvinnliga galenskapen som möjlig frigörelse återkommer när jag läser Mirja Unges pjäser, som samlats under titeln Var är alla. De är många i Unges pjäser, nämligen, kvinnorna som finner kroppens och omgivningens begränsningar så betungande att de blir gränslösa, beskrivs som galna. Stängs ute eller spärras in.
Med sin precisa lyhördhet för talspråket, och förmåga att göra det språket litterärt, blev Unge en av det tidiga 2000-talets viktigaste romanförfattare. Sedan dess har hon alltmer rört sig mot teatern. Det talspråksflöde som i romanform ger motstånd och kräver vana och engagerade läsare blir på scenen tillgängligt på ett annat sätt. Det finns kroppar bakom orden, orden själva behöver inte tänja sig för att återskapa de kropparna.
Ändå fungerar pjäserna förvånansvärt väl även nu när de samlas i bokform. Unge drar situationerna till sin spets, det hot som ligger i språket och dess brister briserar ofta i ett fysiskt våld. Ett våld som riktas mot en kropp som av omgivningen ofta definieras som kvinnlig (med eller mot kroppsinnehavarens önskan). Skeendet är spännande, och man måste läsa vidare för att ångesten ska lösas upp, för att få komma vidare till något som liknar ett slags försoning.
Den kvinnliga kroppen blir ett slagfält där olika viljor kämpar. Inom familjer, där föräldrars närgångenhet eller avståndstagande begränsar världen för döttrar som Klara eller Johanna. Eller inom unga kompisgäng där friheten – tankens och kroppens – hägrar som ett starkt villkorat löfte för sådana som Tessan och Mariella.
Unges pjäser utspelar sig liksom hennes romaner ofta bland samhällets minst uppskattade grupper. I ett sjaskigt fik på den bortglömda landsbygden eller bland tonåringar som hellre lever på gatan än i hemmet.
Ändå blir det inte misery lit av det hela. I grunden finns samma existentiella ångest, oaktat om rummet man befinner sig i är ett pedantiskt städat medelklassvardagsrum eller ett sönderslaget hem. Trots den noggranna vardagsrealismen är Nellies och Bennes närmsta granne Samuel Becketts existentialistiska absurdism.
Mirja Unges senaste pjäs Johanna, som premiärvisades på Dramaten, skiljer sig från de tidigare verken. Johanna är en miljökämpe som har likheter med Jeanne d’Arc. Hon har vissa drag gemensamma även med Klara i en av Unges tidigare pjäser. Men där Klaras inre röster bara tycks föra henne tillbaka till den egna kroppens fängelse, så blir Johannas kontakt med den andra sidan en möjlighet att uppnå hjältestatus. Med den psykiska skörheten som vapen försöker hon omförhandla inte bara sina egna gränser utan också världens.
