Den svenska skogen är en fråga om liv och död

Mer och mer verkar världen som helhet vara en skandal

Uppdaterad 2022-06-27 | Publicerad 2022-06-26

Lisa Röstlund arbetar som grävande reporter på Dagens Nyheter. Tillsammans med Anna Gustafsson skrev hon ”Konsulterna”, som nominerades till Guldspaden och Stora Journalistpriset. Hennes nya bok ”Skogslandet” granskar konflikterna kring den svenska skogen.

Vid ett besök i Stockholm ser jag plötsligt reklamskyltar med ”Skogslandslaget”. Det är en kampanj för att visa hur duktiga alla Sveriges enskilda skogsägare är. När någon använder reklamplats, inte för att sälja en konkret vara som en bil eller ett tvättmedel, utan bara för att berätta hur bra man är, är det något skumt. ”Skogslandslaget” menar att svenska skogsägare brukar skogen på ett sätt som är till stor nytta för den biologiska mångfalden och klimatet. Om jag bara fick döma utifrån reklamskylten skulle jag säga att det är tvärtom.

Nu har jag lite mer att gå på, bland annat eftersom jag har läst Lisa Röstlunds Skogslandet – en granskning. Boken är en utförlig redogörelse för olika perspektiv och vinklar som finns i konflikten som råder kring den svenska skogen. Författaren är uppriktig med sitt ärende och sin utgångspunkt. Detta är en journalistisk granskning. Röstlund har visserligen en normal människas lite romantiska bild av skog som en större samling träd där man som barn kan leka och bygga kojor och där en vuxen bildad person kan spana efter ganska stora mängder växt- och djurarter. Men hon låter sig inte bli chockad av att även ett kalhygge är skog enligt en definition som FN antog för några år sedan, förmodligen efter påverkan från skogsindustriintressen. I en konflikt finns det olika sidor och Skogslandet försöker göra rättvisa åt alla, trots att man som läsare förstår var författaren har sina sympatier.


Eller egentligen vet jag inte om det handlar om sympatier. Det ligger mer i själva sakens natur att vara skeptisk och kritisk till svenskt skogsbruk nuförtiden. Det behövs ingen särskild politisk ståndpunkt för att ana att en storskalig och högteknologisk industri gör någon sorts skada på naturen och ekosystemet. De metoder som används i skogen i dag utvecklades under en tidsperiod då exploatering av naturresurser verkade oproblematiskt. Framför allt efter andra världskriget var alla – politiker, myndigheter, skogsbolag, stora och små skogsägare – ensidigt inställda på att nå så hög produktion som möjligt. Regelverket, som till vissa delar finns kvar, syftade till att få skogsägare att utnyttja marken maximalt. Så här i efterhand framstår det lite som trafikregler som påbjuder hög fart vid övergångsställen.

Med allt tydligare indikationer på klimatförändringar och minskad biologisk mångfald har saken satts i ett annat ljus. Om miljöhänsyn tidigare var ett mjukt värde, något man kunde ägna sig åt för att vara trevlig, är det numera en fråga om liv och död på planeten. Även om det finns ett motstånd mot föreställningen att livet på jorden är hotat, är det ändå den frågan som är på bordet.


Utrotningen av arter har beskrivits som att man tar bort bultar i en hängbro. Det kan försvinna ganska många utan att det märks någon skillnad, men till slut har man tagit bort en bult för mycket. Det gör att miljöintresset har ett övertag i debatten, inte bara moraliskt, utan även logiskt. Det finns alltid en risk att ett utnyttjande av naturen leder till att man sågar av den gren man sitter på. Detta har dock än så länge inte gett något större utslag i den politiska opinionen. Men det är väl ett samtidsfenomen. Man vinner debatten, men förlorar opinionen.

Varför är kalhyggen så viktiga? Det verkar inte ens säkert att det är den mest lönsamma brukningsmetoden. Inte heller sysselsätter skogen särskilt många människor

Samtidigt är industri och teknologi, precis som naturen, en organism i sig själv. Den utveckling som tog fart under efterkrigstiden låter sig inte bara abrupt vändas. Det är som att försöka dränka en ballong. Den vill bara upp. Om man någon gång har sett en skördare, en skogsmaskin som fäller träd, alltså den yttersta tentakeln i skogsindustrins verksamhet, förstår man att systemet inte är gjort för något annat än att demolera naturen. Man kan inte riktigt anklaga en maskinförare för att vilja ta upp ett kalhygge, kanske inte heller hans uppdragsgivare. Alla spakar och knappar är ju gjorda för att göra rent hus. Jag förstår de som tycker att ett hygge är snyggt. Det är ju liksom färdigt, tomt och rent.

Det är i denna motsättning som Skogslandet utspelar sig. Författaren sätter fart på sitt arbete efter en rad tips och mejl. Framför allt i norra Sverige verkar det som att skogsbolagen kör på gränsen till det tillåtna. De verkar så att säga fortsätta gasa vid övergångställena. De som larmar är renskötare, vars verksamhet hotas av att äldre skogar försvinner, biologer och skogsforskare som observerar hot mot arter, men också vanligt folk som instinktivt känner att det inte kan vara rätt med så offensiv skogsproduktion.


Röstlund lyssnar på folk från skogsindustrin, träffar dem, fikar med dem. De är inga monster. De är, med några undantag, vettiga människor. De förstår att de globala ekologiska hoten har med mänsklig verksamhet, kanske framför allt markanvändning, att göra. De vet att förändring måste till. I viss mening och jämfört med tidigare perioder tar de allt större miljöhänsyn.

Men de har också förändrat en annan sak – sättet de räknar på. Framför allt verkar begreppet substitution vara särskilt finurligt. Det lyckas i ett par penndrag få normalt kalhyggesbruk av skogen att gå från hot mot till räddare av klimatet. De försvarar sin egen invanda metod och saluför den samtidigt som sin egen motsats – alltså miljövänlig och hållbar – genom kreativ bokföring. Provocerande, visst, men också begripligt. Det är människor som bara gör sitt bästa inom ramen för respektive uppdrag.

Som Herman Sundqvist, ny chef för Skogsstyrelsen 2016. När en rapport om läget för miljömålet i skogen skulle presenteras ändrade han helt sonika experternas utlåtande ”målet är inte uppnått” till ”målet är uppnått”. Han sa själv att han inte skulle kunna se skogsnäringen i ögonen om han publicerade så negativa rapporter. Det är ändå ett fint karaktärsdrag att bry sig om sina mellanmänskliga relationer.


Man kan tycka att det finns en snedvridning i Skogslandet, att den står på miljöns sida. Men det är faktiskt objektivt sett lättare att förstå en renägare som blir av med djurens bete eller en person som ser ett kalhygge där barndomens kojor byggdes, än skogsnäringens intresse att få göra på sitt sätt. En och annan mindre skogsägare drabbas visserligen ekonomiskt av påtvingade miljöhänsyn, men på högre beslutsnivå verkar det finnas en ideologisk låsning.

Jag är på hennes sida, men det framstår som ett missförstånd att information och dialog kan få saker på rätt köl

Röstlund vrider och vänder och letar efter svar. På bolag, på Skogsstyrelsen och andra kontor. Varför är kalhyggen så viktiga? Det verkar inte ens säkert att det är den mest lönsamma brukningsmetoden. Inte heller sysselsätter skogen särskilt många människor. Röstlund lutar åt en sorts psykologisk förklaring där människor är lojala med sina institutioner och betraktar kritik från utomstående automatiskt som orättvis.

Efter hand i läsningen börjar jag fundera på inom vilka ramar Röstlund arbetar. Vilka institutioner är hon lojal emot? Hon skriver en reportageprosa som får en att tro att något snart kommer avslöjas. En oegentlighet, en skandal. Men jag känner direkt att det inte kommer hända något. Det är som att läsa en kriminalroman utan brott eller förövare. Inte för att det inte finns material, utan för att själva avslöjandet inte betyder något.


Röstlund beslår till och med regeringskansliet med en ren lögn. Under den gångna vintern har regeringen tillsammans med några skogsbolag deltagit i världsutställningen Expo 2020 i Dubai, redan på förhand ett missförhållande på grund av värdlandets grova människorättskränkningar och själva arrangemangets excesser i resursslöseri. På regeringens hemsida står det att den svenska montern är byggd av trä från Dalarna. Röstlund gräver lite och får fram att virket är från Baltikum och Ryssland. När hon påpekar detta säger personen på regeringskansliet att ”tryckfelsnisse” har varit framme. Det är uppenbart att regeringen vet att de inte behöver förklara sig eller be om ursäkt. Det finns ingen opinion eller viktig påverkansgrupp som egentligen håller sådant här emot dem. Kanske är det så att det är världen som helhet som är en skandal, inte de som försöker trixa sig fram i den.

Röstlund håller fast vid sitt uppdrag. Hon är lojal med den grävande journalistiken. Som om myndigheter och företag som blir granskade plötsligt skulle börja göra ”rätt”. Jag är på hennes sida, men det framstår som ett missförstånd att information och dialog kan få saker på rätt köl. De som uppfattar artutrotning och klimatförändringar som allvarliga hot har genom kunskap och utredningar nått vissa framgångar, men bakslagen är större. Den mänskliga negativa påverkan på planeten är mer omfattande än någonsin. Den destruktiva kraften griper med en skogmaskins långa hydraularm omkring sig. Den kommer inte sluta förrän det är färdigt, förrän det är rent och snyggt. Och den kommer inte låta sig pratas till rätta.

Axel Lindén är författare och skogsägare. Förra året mottog han Aftonbladets litteraturpris för boken ”Tillstånd”.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.