En försoningsgåva till en mamma man har lämnat

Få skildrar avgrunden en klassresa skapar bättre än Édouard Louis

Uppdaterad 2022-01-10 | Publicerad 2022-01-07

Édouard Louis (f. −92) debuterade 2015 med ”Göra sig kvitt Eddy Belleguelule”.

Det är oftast de våldsamma, missbrukande papporna böckerna skrivs om, kanske särskilt när det handlar om fattigdom eller klass. Mammorna får stå tillbaka i litteraturen av det enkla skälet att de mer sällan är skyldiga till brotten som begåtts.

Så också i Édouard Louis författarskap där fadern är centralgestalten kring vilken han byggt både sin personliga uppgörelse och sin politiska anklagelseakt.

I En kvinnas frigörelse vill Louis återupprätta mamman, ärerädda henne och ge morsan Monique både agens och egen framåtrörelse. Han skriver att han vill förklara och förstå hennes liv. Komma bort från den tid då han levde sitt liv som om han aldrig hade känt henne. Boken recenserades i Aftonbladet kultur redan när den utkom på originalspråk men återaktualiseras nu när Marianne Tufvessons översättning presenterar den för en bredare svensk publik.

Texten upprepar sig, både via ordväxlingar och scener som funnits med i författarens tidigare böcker, och genom att Louis återanvänder fraser och meningar som först förekommer mitt i ett stycke för att sedan brytas loss och beredas plats på en egen sida. Det är en kort text, trots att boken bara består av 108 små sidor är det luftigt och vitt när man bläddrar. Formuleringarna precisa och väl avvägda.

I Louis tidigare böcker har mamman inte sällan framstått som ursäktande, burdus och mer än något annat mån om att positionera sig mot andra (mjäkiga) fruntimmer. Hon har uttryckt sig slängigt, rasistiskt och homofobiskt, lojal med vedervärdiga mäns beteende. Inte som andra gnällspikar, inte som en jävla kärring.

Här framträder en annan individ och när jag läser En kvinnas frigörelse kan jag inte bestämma mig för om Édouard Louis i första hand vill rätta till en verklig orättvisa eller om han mest drivs av dåligt samvete för hur hon tidigare gestaltats och vilken skada det tillfogat henne. Samtidigt är den kluvna bilden relevant. Louis beskriver hur han brukade avsky att se sin mamma lycklig och att han en gång i tiden kände förakt varje gång hon log.

Att han nu älskar henne och unnar henne allt det allra bästa illustrerar en verklig ambivalens.

Relationen dem emellan har förändrats i och med hans vuxenblivande, självständighet och egenmakt. Han är och uppfattas som större och starkare, av alla, och kan aldrig mer revoltera mot henne.

Det är en närmast instrumentell text Louis har skrivit, en försoningsgåva och en utsträckt hand

Édouard Louis är en av vår tids viktigaste skildrare av den avgrund som kan uppstå mellan klassresenären och den värld han lämnat. I En kvinnas frigörelse gestaltas detta som mest brutalt och smärtsamt när Monique ber om att få bli hans städerska sedan Louis blivit en del av etablissemanget. Hon behöver dryga ut den egna kassan men slippa den förnedring allmosor från sonen skulle innebära. ”Och jag tänkte att jag kanske kunde städa hos dig. Jag kommer när du inte är hemma förstås, jag tänker inte störa. Jag städar, du lägger pengarna på bordet och så går jag.” Det gör så in i helvete ont att ta in allt som ryms i den händelsen.

Här finns också andra minnesvärda ögonblick. Omgivningen och vännernas sociala roll understryks fint av hur en nybliven väninna – en plötslig utomstående – genom sin själva närvaro i familjens hem blir en påminnelse om att saker och ting inte står rätt till, att mamman ska kunna kräva mer av livet. Och precis så är ju världen ofta: Bara när något yttre tränger sig in i det slutna hemmet öppnas dörren till en annan värld där man har andra alternativ, rättigheter och möjligheter.

Det är en närmast instrumentell text Louis har skrivit, en försoningsgåva och en utsträckt hand. Han säger det själv i bokens slutskede: ”Jag skulle önska att den här berättelsen om henne i någon mån kunde utgöra en boning dit hon kan ta sin tillflykt.”

För oss som står utanför familjen blir En kvinnas frigörelse lite för nätt i egen rätt, den är bäst som bredvidläsning till Louis andra titlar. Vi får ytterligare en pusselbit för att fullt ut förstå honom.

Frågan är hur många vi, eller litteraturen, behöver för att ta till oss hans grundbudskap? Kanske har han redan gjort det avtryck som fattades. Vore det inte mer spännande att läsa honom när han tog sig an nya frågor?

Men som ett av många kapitel i Édouard Louis politiska projekt är boken relevant i det större samtalet om det sociala och i förståelsen av hur klassamhället formar och förstör våra liv och relationer.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln