Olyckliga familjen i svartvita serierutor

Lars Noréns triangeldrama enligt Agnes Jakobsson

Agnes Jakobsson är utbildad vid serieskolan i Malmö och debuterade 2018 med den hyllade Psycho Girl.
Agnes Jakobsson är utbildad vid serieskolan i Malmö och debuterade 2018 med den hyllade Psycho Girl.

Jag har alltid tyckt att Lars Norén hade något seriefigursaktigt över sig. I efterordet till Agnes Jakobssons nya seriealbum Olycka, som bygger på en ospelad Norénpjäs med samma titel, är Noréns förläggare Kristoffer Leandoer inne på samma spår. Han påminner också om hur dramatikern själv jämfört sig med Toker i en av sina dagböcker. Så jag antar att det inte är too soon att lufta åsikten, nu när Norén för första gången tolkas i serieformat.

Agnes Jakobsson har dessutom gett sina tecknade versioner av Lars Noréns rollfigurer särdeles Noréntypiska öron och näsor. Hennes i övrigt socialrealistiska, svartvita stil matchar teatermanusets diskbänksdito fint och steget från hennes debutalbum Psycho girl till Noréns svarta triangeldrama är inte alls särskilt långt.


Det är dock inte svårt att förstå varför Olycka aldrig satts upp på någon teaterscen. Till att börja med är den kort, snarare ett fragment än någon fullängdare. Här finns dessutom flera daterande detaljer som skvallrar om att den har 20 år på nacken. Å ena sidan kretsar den tidlöst kring typiskt Norénska favoritteman som missbruk, klass, social utsatthet och destruktiva relationer, men här finns också tidsmarkörer som i sig inte är bärande för handlingen och som skulle kräva en del åtgärder vid en iscensättning. Som kommentarer om fasta telefoner med hemligt nummer, eller om hur kåt man kan bli av att Loket Olsson tittar på en.

Agnes Jakobsson ritar klokt nog in Olycka i pjäsens egen tillkomsttid (den skrevs 2002), varpå en replik som ”Här ser ju ut som Bosnien” om den stökiga lägenheten smälter in bra. På det viset är serieformatet väldigt tillåtande, och Jakobsson gör tolkningen till sin egen genom att zooma in närbilder och detaljer på ett sätt som teatern aldrig kan göra utan att ta hjälp av kameror.

Hon fångar också med självklarhet upp Noréns psykologiska nerv och laddningen i den tysta rollen — genom att enkelt fälla in bilder på barnet som genom hela dramat ligger och sover i sitt rum medan de vuxna super, kedjeröker och raserar sina relationer.


Att det är konstigt att mer dramatik inte blir till serier är också något som nämns i efterordet. Repliker i sådana här dialogdrivna manus passar utmärkt i pratbubblor, dessutom skrivs alltid dramatik för att överlämnas åt någon annan att gestalta och tolka. Shakespeares samlade verk finns givetvis i olika versioner, men överföringar av moderna dramer, som exempelvis den konstnärligt ambitiösa och otroligt vackra tolkningen av Robert Lepages och Marie Michauds The blue dragon från 2011, hör till undantagen.

Som första försök i denna underrepresenterade seriegenre lyckas Agnes Jakobssons fint i all enkelhet. Jag hoppas att hon, och andra tecknare, fortsätter att utveckla den.

Publisert:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN