Vitt och brett om blått

Maggie Nelson låter skrivandet tränga undan depressionen

Publicerad 2017-10-28

Maggie Nelson (född 1973), amerikansk författare, poet, ­essäist och forskare.

Att vara deprimerad kan vara att erfara en stark känsla av meningslöshet. Att vara deppig kan vara att känna sig blå. När Maggie Nelson för andra gången ges ut på svenska, efter den rättmätigt hyllade Argonauterna, handlar det åter igen om en ytterst stilsäker, men vilt genrekorsande hybridbok. Blått, som ”Bluets” får heta i Viola Baos översättning, kom ut i USA 2009. Den är en blandning av idéhistorisk essä, filosofisk undersökning, tajt komponerad roman och en skrivande persons memoar.

Nelson är krossad efter att ha blivit lämnad av en man, ­någon hon kallar ”prinsen av blått”. En vän har blivit förlamad från halsen och ner efter en olycka, och kämpar utifrån helt andra förutsättningar med vad ett meningsfullt liv kan vara. Och till detta läggs då färgen blå. Som Nelson älskar.

En bit in i boken skriver hon: ”Jag försöker prata om vad blått betyder, eller vad det betyder för mig, bortom mening.” Och alldeles i början står det: ”Hur skulle alla strimlor av blå skräppåsar som fastnat i busksnår, eller de ljusblåa presenningarna som fladdrar över varje skjul och fiskstånd i världen, i grund och botten kunna vara Guds fingeravtryck? Jag ska försöka förklara detta.”

Som tur är förklarar Nelson sin passion ganska dåligt. Det är svårt att vara stringent kring att en älsklingsfärg upplevs som gudomlig, på samma sätt som det är svårt att resonera logiskt kring hur precis vad som helst kan påminna om en olycklig kärlek. Blått är en utvikningarnas och skärvornas tankebok. Formen lånar Nelson från en av sina käraste följeslagare – Ludwig Wittgenstein arrangerade också sina Anteckningar om färger i korta, numrerade stycken.

Mot slutet av boken tar anmärkningar om att skriva allt större plats. Som om iakttagelsen att anteckningarna till en början skrivits med blått bläck utgör ett skifte i fokus, från färgen till skriften. Och att det i detta nya fokus är något i depressionen som lättar. Från att ha varit riktad mot avvisande kärleksobjekt är den skrivande plötsligt fokuserad på något hon rår över, skapar med. Från dumpad till tillitsfull. Från förnekelse till bok.

Mellan raderna: Färgen blått får inte så mycket ytterligare mening, men själva skrivandet får.

Nelson är på en massa sätt djupt originell. Jag vet nog ingen annan författare som formulerar skarpa, kritiska resonemang så vackert som hon. Men hon tycks på ett ganska konventionellt sätt vara förtjust i, om inte helt lyckliga, så i alla fall tydliga, försonande slut. Den på många sätt banbrytande Argonauterna mynnar ut i en på gränsen till väl ostig kontrast mellan födelse och död, och den jublande glädjen i lillgamla barn som busar. Riktigt så bebisblått slutar inte den här uppslitande människoforskningen. Men när Simone Veil glider in i näst sista paragrafen och proklamerar att kärlek är ljus, tycker jag att Nelson gör det lite väl lätt för sig. Och för mig som läser. Det är så tryggt att stänga igen en bok som slutar så.

Bara ett par stycken tidigare lyssnar Nelson på Red dirt girl med Emmylou Harris och konstaterar: ”Du måste stå där i det smutsiga dike du grävt upp, ensam i mörkret, i all dess pulserande tystnad, inför likens anstöt.” En betydligt mer välfunnen bild för att göra upp med sig själv i kärlekssorgsmodus.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln