En mörk vuxensaga att läsa om och om igen

Anne Swärds ”Jackie” – en roman med Stephen King-vibbar

Publicerad 2020-04-11

Anne Swärd (född 1969) är  författare och sedan förra året  ledamot i Svenska Akademien.

Hur skiljer man mellan falsk och äkta kärlek? Det verkar vara den stora frågan i Anne Swärds nyutkomna roman Jackie, som presenteras som en bok ”om kärlek, besatthet och överlevnad”.

Våldsamma kärleksrelationer har alltid romantiserats, men den sanna kärleken har, som vi alla vet, inget med våld eller makt att göra.

Historien börjar en mörk försommarkväll 1988 på ett tåg mot Stockholm. Den unga kvinnan Jackie är på väg mot sitt nya vuxenliv och möter en mystisk, äldre kille, som erbjuder henne att sova över hos honom. På morgonen försvinner han.

Sommaren går. Efter ett tag dyker den mystiske mannen upp i hennes liv igen och de inleder ett passionerat kärleksförhållande.

Men han har ett mörkt förflutet, svårt för att öppna sig, lider av övergivenhetssyndrom, paranoia och kontrollbehov. Jackie slits i sin tur mellan ett starkt behov av att smälta samman med en annan människa och en frihetstörst som överträffar det mesta.


Att de kommer få problem kan man räkna ut med lillfingret. Swärd har dessutom dragit Tjechovs dramaturgiska gevärslära till sin absoluta spets, för på var och varannan sida i denna melodram finns illavarslande tecken.

Resultatet blir en utdragen Mitt livs novell-historia med thrillervibbar à la Stephen King. En väloljad maskin fylld av klyschiga beskrivningar som även Barbara Cartland hade tagit bort. Det är som om Swärd försökt uppgradera den romantiska kiosklitteraturgenren. Inget ont i det, för romaner som lyckas hålla mig i ett järngrepp från första till sista sidan växer inte på träd.

Swärd lyckas också glida mellan två diametralt motsatta stämningar: en betryggande värld där skillnaden mellan gott och ont är lika tydliga som rutorna på ett schackbräde, och en dimmig sådan där allt tycks relativt, nästan likgiltigt. Att denna ständiga växelverkan sammanfaller med en ungs kvinnas jagförlust och uppenbara Stockholmssyndrom gör inte saken sämre.


Romaner om kvinnor som faller för män som hatar kvinnor har det knappast rått någon brist på sen Metoo-revolutionen. Men post-metoo-romanen har en tendens att ömsom romantisera, ömsom erotisera det manliga våldet.

Inte hos Swärd, som hugger det manliga våldets gordiska knut med ett svärd av stål. Hon gör det genom subtil psykoanalytisk kritik av kärleksparets begynnande ”spegelrelation”, som fångas väldigt fint i de här enstaka raderna: 

”Äntligen ute i stora världen är allt hon vill ha nu frihet – och så möter hon honom. Det är som att gå förbi en spegel och tycka sig känna igen någon, innan man inser att det är sig själv man ser. Orden är hans, men hon håller med. Hur kan två så olika människor vara så lika?”

För mig är det just här roten till allt ont ligger, i Jackies förälskelse i en idealbild som inte är något annat än en reflektion av henne själv. Även idealbilder bygger på våld, eftersom de har en tendens att fullkomligt negera den faktiska människan som förväntas hålla upp dem. Inte undra på att Jackies måste krossas, men på bekostnad av vad?


Romanens slut lämnar mig både paff, och sugen på en fortsättning, rentav en omläsning, som en mörk vuxensaga som behöver läsas om och om igen innan dess lärdomar sjunker in.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.