Vännen ställer Arnault mot väggen i ny bok

Franske författaren Basile Panurgias blandar mytomani med faktiska övergrepp – men bringar lite ljus i det manliga mörkret

Publicerad 2022-11-18

I nyligen utkomna boken ”Le doute” skärskådas den så kallade kulturprofilen, Jean Claude Arnault, av sin före detta vän, den franske författaren Basile Panurgias.

Hur långt kan man gå i förståelsen av en annan människa? Och kan man förstå utan att döma? Det är frågor som förföljt mig i många år.

I min praktik som psykoanalytiker stöter jag ständigt på människor som gått för långt i både frihetens, kärlekens och de sexuella drifternas namn. De har alla en sak gemensam – skuldkänslan. Utan den vore de förlorade. På allvar. Det är skulden som håller människan i styr, det är också den som får henne att utvecklas.

Jag söker med ljus och lykta efter skulden i Basile Panurgias bok, Le doute (Tvivlet), som nyligen kommit ut i Frankrike. Den handlar om Jean Claude Arnault – mannen som fick både sig själv och stora delar av det kulturella kungadömet på fall. Kände Jean Claude Arnault någonsin skuld eller ånger gentemot de 18 kvinnor som vittnade mot honom i Matilda Voss Gustavssons omskakande artikel? Det verkar inte så.


Panurgias, som känt Arnault i mer än tio år och brukade hänga med honom på kaféer och skryta om sina erövringar, bestämde sig för att ställa sin vän mot väggen. Denne skyllde då ifrån sig med teorier om att svenska kvinnor lider av dubbelmoral – de älskar perversioner, men hatar män – medan det svenska samhället lider av ett protestantiskt syndabockstänkande som har svårt för briljanta utlänningar som lever överdådiga liv. Panurgias finner vännens teorier tvivelaktiga och bestämmer sig för att göra en djupdykning i både händelserna och Jean Claude Arnaults mångfacetterade persona.

Till en början framställer boken Arnault som det svenska kungadömets Rasputin, som monarkens mörka dubbelgångare som tror sig leva under kungens moraliska beskydd. Inte ens när Carl Gustaf offentligt anklagas för utomäktenskapliga affärer är Arnault rädd för att gå samma öde till mötes. För när han själv dras till den mediala galgbacken, i och med Matilda Voss Gustavssons artiklar, bjuder kungen honom enligt boken på lyxmiddag med en rad affärsmän*. Arnault skulle vilja vara en kung, medan kungen själv skulle vilja vara en människa av folket, är en av Panurgias många akrobatiska teser.


Arnault, märker Panurgias snart, lever ett drömt liv där dikt och sanning flyter ihop. När han skrapar på ytan finner han en mytoman vad gäller uppväxt, diplom, karriär och annat, en man som är rädd för att åldras, men också en man som likt Salieri vis à vis Mozart alltid levt i skuggan av sin geniala fru, Katarina Frostenson. Att Arnault förnekar både våldtäkter och övergrepp betraktas i slutändan som en logisk följd.

Jag har svårt för denna sammanblandning av mytomani och faktiska övergrepp och jag har också svårt för det faktum att Panurgias skapar en metonymisk, för att inte säga #metoo-nemesisk, kedja mellan vilt flörtande, dekadent leverne, sexuella övergrepp och grova sexförbrytelser.

Panurgias gör också en närmare granskning av hur rättegången faktiskt gick till och analyserar Arnaults gärningar för både det svenska kulturlandskapet och Akademien, inom ramen för soft power.

Mest drabbande är hans reflektioner kring den i fjol bortgångna författaren Johanna Ekström, som Panurgias var ihop med i sin ungdom. Ekström tjänar här som både moralisk kompass och identifikationsyta, när han försöker leva sig in i hennes situation då hon utsattes för Arnaults grova förförelsetekniker och senare hot och, genom henne, också i de övriga 18 kvinnornas situation.


Panurgias börjar även granska sin egen kvinnosyn och sitt medberoende till personer som Arnault. Han kommer fram till att den manschauvinistiska rovlystna raggningen är en generationsfråga, en generation han själv tillhör, och han ger en rad exempel på när han själv gjort sig skyldig till den.

Jag finner denna självkritik sympatisk. Jag har länge undrat när de franska casanovorna ska ta itu med sin egen våldshistoria. Många franska män i de högre kultursfärerna lider av ett Napoleonkomplex som yttrar sig i övertygelsen om att kvinnan är ett territorium som ska erövras och koloniseras. Men nu bidrar jag själv till den kulturalism jag ansåg att Panurgias gjorde sig skyldig till. Det är kanske omöjligt att tänka klass, kön, kultur och sexualitet utan att hamna i generaliseringar.

Virginie Despentes har hur som helst rätt när hon hävdar att männens tystnad i Frankrike kring #metoofrågan är outhärdlig. Desto viktigare att författare som Panurgias försöker dra sitt strå till stacken och bidra till #metoo-revolutionen genom att både göra upp med en vänskaps falska premisser och sin egen fascination för falskhetens och förförelsens mörka konster. Att Panurgias använder både en skoningslös, vass och ömsint, icke-dömande stil, beroende på vilken period i livet de båda männen befinner sig i, är djupt underhållande. Att han till slut väljer att ge upp vänskapen med Arnault av moraliska skäl, är även det intressant.


I slutändan saknar jag ändå en djupare psykoanalytisk analys. Vem var egentligen Arnaults mor? Vi vet endast att han ska ha ryckts tidigt ifrån henne. Och hur såg relationen till fadern egentligen ut? Inte heller här får vi något mer än teorier kring en känsla av illegitimitet och tidigt utanförskap, inom den egna franska familjen.

Jag har själv hört sägas att Arnault ska ha växt upp på ett strängt nunnekloster, vilket skulle kunna förklara hans förkärlek för BDSM och moraliska transgressioner, men vi vet fortfarande inte vem eller vad han egentligen försöker tjäna och vad det är han försöker fly. Jag tänker helt plötsligt att Freud hade fel och att det är mannen, inte kvinnan, som är den mörkaste kontinenten.


Panurgias har i alla fall lyckats bringa lite ljus i det manliga mörkret, för Arnault är också ett symtom på en epok som ännu inte gått i graven. Ett tecken på detta är den nya #metoovåg som sköljer över Frankrike, som först nu börjar ta itu med manschauvinismen. Som en god manlig vän sade på en fin fest i Paris nyligen: ”Den franska revolutionen högg många manshuvuden, men deras snoppar lever än”.


* Här bemöter hovet uppgifterna i boken om att kungen ska ha bjudit in Arnault på middag.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.