Gainsbourgs stjärt-chock
Publicerad 2016-05-20
Andres Lokko om en liten roman som tar plats i den rektala kulturhistorien
Jag besökte förra sommaren en äldre bekant som i många år har varit bosatt i södra Frankrike. Med en sprudlande entusiasm försökte han – för mina lika döva som oförstående öron – hylla genialiteten i vad han kallade den universella franska humorn.
Han talade vilt gestikulerande om dess bländande gränsöverskridningar mellan pantomim, medeltida satir och ännu mera pantomim.
Artigt försökte jag lyssna när han berättade hur ”det är så dråpligt när bagaren snubblar – och gör det mitt framför ögonen på slaktarens dotter!”.
Samt om pruttljud.
Jättemånga pruttljud.
I Frankrike är fisar alltid det roligaste tänkbara. I synnerhet om de kommer ur en mimare. Ty mimarens tystnad accentuerar nämligen möken och gör den därför än mer raffinerat komisk.
”Och som man skrattar när det händer!”, säger min fransk-svenske bekant och slår sig på knäna vid blotta tanken på ännu en pruttande borgmästare.
Serge Gainsbourg är en fransk nationalklenod. Han var mycket förtjust i alla former av kroppsläten.
Under hela sitt kedjerökande liv tänjde han på sedlighetsgränser. Periodvis gick det ganska bra. Hans knippe världshits framfördes av den vackra aktris han för stunden levde med när han inte besjöng incestens lov i en duett med sin dotter och även regisserade en film i ämnet.
I slutet av 1990-talet fick Gainsbourg någon slags återupprättelse bland artister och kritiker utanför Frankrikes gränser. Det skedde i kölvattnet av en noggrann arkeologisk revidering av allt som kunde kategoriseras som ”easy listening” men förändrar inte att ungefär 89 procent av all musik Gainsbourg bör ställas till svars för var djupt löjlig. Och i samma ögonblick som Gainsbourg kom på att han borde göra betydligt mer fransk reggae blev nivån av kitsch rent katastrofal. Oavsett hans eventuellt politiskt tintade intentioner med att bland annat spela in Marseljäsen i baktakt.
Gainsbourg hann också skriva en roman.
I kompositörens enda skönlitterära – och barmhärtigt korta – verk lämnar huvudpersonen, den fiktive post-dadaistiska konstnären Jevgenij Sokolov, inte sin egen ändtarm i fred på en enda sida.
Någonting sker ständigt därinne, har just bubblande kommit ut därifrån eller är på väg in.
Gainsbourg skrev och publicerade Jevgenij Sokolov 1980 och berättar historien om författarens genomskinliga alter ego som framgångsrikt – och väldigt bokstavligt – pruttar sig genom livet.
Sokolovs kroniska trixande med stjärten är tänkt att utgöra en – japp! – provokativ allegori över kulturvärldens okritiska genikult och, om man nödvändigtvis vill försöka ge romanen en relevans 2016, vår aldrig sinande kändisfäbless.
Det förblir djupt oklart varför ett litet svenskt entusiastförlag har gett ut Jevgenij Sokolov i svensk översättning kring 25-årsdagen av författarens bortgång. Dessutom vackert inbunden i en tilltalande behändig volym.
Det är svårt att försöka betrakta den som ett värdigt tillskott till Gainsbourgs eftermäle.
Snarare tar hans tunna roman blott en plats i en marginell rektal kulturhistoria någonstans på vägen mellan Robert Aschbergs vän ”Pruttomanen”, en tanig engelsman i grön sparkdräkt som brukade fisa kända melodier skrevandes på ett glasbord i Aschbergs talkshow på TV3, och Kim Kardashians oundvikligt virala rumpa.
