Hyresuppror börjar i de föraktade kvarteren

Hannes Rolf har skrivit en gedigen bok om kampens historia

Publicerad 2022-02-08

Demonstrant mot höjda hyror i Stockholm, 2005. ”När hyresgästerna gjorde uppror” handlar om den tidiga hyreskampens historia och den sociala bostadspolitikens framväxt. Mikael Nyberg recenserar.

Vi bodde i ett garage i en villa i Danderyd när jag var liten. Bostadsbristen var svår men mamma var barnflicka i en diplomatfamilj. Tjänstebostad ingick.

På en höjd ovanför villorna och Kevinge golfbana upplät kommunen mark för 415 bostadsrätter. Bostadsförmedlingen fördelade lägenheterna, och priserna var reglerade. Max 3 500 kronor för en trea, motsvarande cirka 40 000 kronor i dag.

Vi flyttade in i början av 60-talet. Fem personer på 69 kvadrat i ett socialt framsteg. Snart var miljonprogrammet igång. Staten använde ATP-reformens pensionspengar till att subventionera bygget av billiga, funktionella bostäder. Allt var noga reglerat, till och med stegen mellan kylskåpet, diskbänken och spisen var uppmätta.


Kommunala bostadsbolag stod för hyreslägenheter, och HSB och andra kooperativa företag byggde bostadsrätter. Utrymmet för vinstjäkt och fastighetsspekulationer krympte, hyrorna i allmännyttan blev genom bruksvärdessystemet normerande, och Hyresgästföreningen företrädde de boende.

Lägenheten vi bodde i på Kevingeringen 53 kostar i dag uppåt fyra miljoner kronor. Marknaden liknar ett pyramidspel. Spekulanter köper och säljer bostadsrätter innan någon flyttat in, och bankerna driver på affärerna med lånevolymer som är fyra gånger så stora som BNP.


I Stockholm, Göteborg och Malmö köar över en miljon människor för en hyreslägenhet, mer än en fördubbling sedan 2010. Samtidigt står nya lägenheter tomma i brist på köpkraftig efterfrågan. Marknadskrafterna äter sig igenom regelverken och plötsligt är hyran för en ny trea över 15 000 kronor i månaden. Fastighetsägarna prioriterar de välbeställda, allmännyttan är ålagd att lägga vinst på hyran, och pensionspengarna är numera placerade i händerna på bankdirektörer, börsbolag och riskkapitalister. I Stockholms län tillkom drygt 60 000 nya hyresrätter 2000 till 2020, men samtidigt omvandlades över 130 000 äldre lägenheter till bostadsrätter.

Andra delar av miljonprogrammets bestånd köper privata koncerner in sig i. Renoveringsbehoven är stora, men bolagen föredrar snabba cash. De standardhöjer köken med slit- och släng av Ikea--modell. Skäl att chockhöja hyran. Barnfamiljer tvingas söka mindre lägenheter där de kan tränga ihop sig, men utbudet av bostäder med överkomlig hyra krymper år för år.


Då har vi skäl att sakna efterkrigstidens sociala ingenjörskonst. Men folkhemsnostalgin fastnar ofta i en idealisering av välfärdskapitalismen. Nationalromantiska föreställningar om den svenska modellen och dess samförståndsanda kommer till användning också när opinionen ska vinnas för smidiga avvecklingar av fackliga och sociala rättigheter.

Sverige hade en världsunik, riksomfattande hyresgästorganisation och den hade något att komma med

Den sociala bostadspolitikens framväxt blir begriplig först när tillbakablickarna sträcker sig bortåt det förra sekelskiftet. Forskaren Hannes Rolf har skrivit en gedigen bok om tiden fram till andra världskriget: När hyresgästerna gjorde uppror.


Under mellankrigstiden krävde hyresgäster i flera tusen fastigheter upprustningar av sina bostäder och stopp för hyreshöjningar och vräkningar. De vägrade att betala oskäliga hyror, bojkottade fastighetsägares butiker och genomförde blockader och massuppsägningar av kontrakt. Hyresvärdarna svarade med svartlistningar och vräkningar, men med tomma lägenheter och butiker utan kunder blev de ofta tvungna att ge efter.

Rörelsen växte i symbios med det fackliga och politiska och omfattade mycket mer än bara möten och protestaktioner. Föreningarna hade ungdomsklubbar och teatersällskap, de ordnade aktiviteter för barnen under sommaren och sjöng och läste poesi på mötena. Hyresgästernas höstfest på Ullevi 1924 samlade 7 000 deltagare.

Sitt starkaste fäste hade rörelsen i arbetarkvarteren i Göteborg. Där utvecklade sig konfrontationerna mot slutet av trettiotalet till en storskalig kraftmätning med fastighetsägarna.


I Stockholms Hyresgästförening var beslutsfattandet mer centraliserat och en stor andel av medlemmarna kollektivanslutna via HSB. Sektionsstyrelsen på Kungsholmen protesterade 1924 mot ”att de egentliga hyresgästernas intressen alltmera tyckas bli tillbakasatta till förmån för de mera välsituerade medlemmar som kunna skaffa sig egna bostadslägenheter”. Föreningen riskerade att bli ”ett underordnat annex… med den så gott som enda uppgiften för sektionerna att punktligt inkassera medlemsavgifterna”.

Liksom på arbetsmarknaden utmynnade spänningarna inom rörelsen i en seger för den svenska modellens korporativa samförstånd: staten och parterna skulle i samverkan förvalta bostadsmarknaden. Sverige hade en världsunik, riksomfattande hyresgästorganisation och den hade något att komma med. I utbyte mot eftergifter från fastighetskapitalet lovade den att fånga upproret i regelverk och centrala avtal.

Rörelsen i kvarteren avstannade. Rollspelet vid förhandlingsbordet tog över.

Där avslutar Hannes Rolf sitt grävande i arkiven.


Välavlönade företrädare bosatta på annat håll talar nu för företrädda i slitna förorter. Tjänstemännen kan sin roll, men vad har de att erbjuda fastighetskapitalet utan upproret att stilla? Med lagförslaget om marknadshyra i nyproduktionen hotade statsmakten att peta företrädarna åt sidan. Vänsterpartiet avstyrde framstöten, men ängslan att förlora platsen vid bordet finns kvar. Liksom de fackliga LAS-förhandlarna är ledarna för Hyresgästföreningen därför redo att göra affärer med principer och föresatser. Det ska hålla rollspelet igång, säkra den svenska modellen i bästa samförstånd.

Bostadsfrågan förgrenar sig in i många ämnen på den politiska dagordningen. Föraktet mot förstäderna var uttalat i den borgerliga pressen i Stockholm i början av 1900-talet, berättar Hannes Rolf. Invånarna framstod som kriminella och arbetsskygga. I dag kallas arbetarförorter ”utsatta områden” – utsatta inte för fastighetshajar, sociala nedskärningar och svåra arbetsvillkor, utan för en etniskt och kulturellt definierad oförmåga hos invånarna att smälta in i samhället.


De svindlande bostadsaffärerna kräver en ständig tillförsel av nya kapital. När spekulanterna på världsmarknaden börjar tvivla på de svenska bostadsköparnas förmåga att klara av de växande skulderna dumpar de bankernas obligationer. Kronan faller, banker och fastighetsbolag hamnar kris och det allmänna skyndar till med fräscht kapital för direktörerna att leka med.

Hela ramverket för den ekonomiska politiken, sparandet i ladorna, som det heter, handlar om detta. Vi snålar på vårdplatser, fritidsgårdar och bostadsbyggande för att ha överskott samlade på hög vid nästa finansiella sammanbrott. Breda sociala skikt, också delar av arbetarklassen, får med sina bostadsskulder kortsiktigt intresse av denna systematiska dumhet.

Kampen mot bostadseländet har därför strategisk betydelse.

I Berlin samlade en omfattande hyresgäströrelse in 370 000 namn för en rådgivande folkomröstning i samband med parlamentsvalet 2021. En majoritet av väljarna röstade för kommunalisering av de största fastighetsbestånden.

I Sverige ligger vi trots lovande ansatser ännu efter. Hannes Rolfs bok är en uppmuntran. Det börjar, om det börjar, i de föraktade kvarteren.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.