Fördjupningen saknas i stillsam trädgårdsbok
Lätt att förstå att David Jonstad är en guru för gröna vågare
Publicerad 2021-08-28
I sin förra bok, Jordad, använde sig David Jonstad av Vilhelm Mobergs Utvandrarna som en mönsterberättelse. Historien om Karl-Oskar och Kristina som reste över Atlanten blev en större version av hans egen flytt från Stockholm till Arkhyttan. Där kunde journalisten med musarm blomma ut som månskensbonde, likt Karl-Oskar vid Ki-Chi-Saga-sjön.
Men det Jonstad glömde att berätta i sin glädjeyra var att Moberg slår an en mollton senare i eposet. Väl i Minnesota blir Karl-Oskar missnöjd med sin stockstuga. Han vill bygga en ny och större. Till slut faller ett träd över honom när han samlar timmer till den fjärde stugan och han blir skadad för livet.
I sin nya bok, Meningen med landet, beskriver Jonstad hur han själv drabbades av Karl-Oskar-syndromet. Även som självhushållare är det lätt att bli en liten Jeff Bezos: utvidga landet med ett par bäddar till, skaffa fler får och varför inte ett gäng hönor.
Jonstad flyttade ju till landet för att varva ner, men väl i hängmattan ser han björkens grenar sträcka sig mot köksfönstret. Det tar ju bara någon minut att såga ner skiten …
Lite naivt framstår det allt: att drömma om ett lugnare liv med småbarn, föreläsningsuppdrag, djur och flera hektar mark. Men Jonstad beskriver lyriskt hur han lär sig att beskära ambitionerna. Grenarna kan sågas ner en annan dag.
Det är lätt att förstå varför Jonstad blivit en guru bland gröna vågare. Som författare är han både sympatisk och generös. Meningen med landet innehåller en mängd tips för att skruva ner tempot i trädgården, som att strunta i spenaten och plocka nässlor i stället, låta ogräset våtarv frodas invid landet (det går att äta) och välja ankor framför höns eftersom de både värper och är lättskötta.
Samtidigt kan han likt en modern Henry David Thoreau fara ut i lyriska betraktelser över hur ett gult höstlöv släpper från grenen. Överlag påminner hans böcker inte så lite om Walden – den ursprungliga feelgoodromanen för moderna självhushållare.
Meningen med landet är dock för mycket av pendang till Jordad för att kännas helgjuten. Jonstad skriver om rådjursjakt, bygemenskap och fårslakt – ämnen som behandlades utförligt i föregångaren. Det är väl okej, men jag hade önskat att han inte bara kört kortversionen av tidigare resonemang. Jag saknar också de mer fördjupande delarna från Jordad, som när han skrev in självhushållarrörelsen i bonderadikalismens historia.
I ”Meningen med landet” får vi i stället slagdängor: i storstaden erbjuds ett ”ekorrhjul av silver”. Någon förklaring ges inte – bara plattityden. Han skriver att det är vansinne att vår civilisation ständigt ”accelererar teknologin”. Vad betyder det? Är Jonstad emot att vi bygger vindkraftverk till havs? Säg det då i så fall.
Meningen med landet är en dubbeltydig titel, vars sista ord anspelar på både landsbygden och odlingen. Själv hade jag önskat att Jonstad lyckats skriva fram tvetydigheten tydligare. Lite mer text om urbaniseringens baksidor och lite mindre trädgårdsbok.
