Att läsa Jon Fosse är som att lyssna till Bach

Han skriver en prosa som glimrar från boksidorna

Claes Wahlin

helskärm

Vissa författare sägs skriva samma bok gång efter annan. Egendomligt nog riktas sällan samma kritik mot kompositörer eller konstnärer, även om de stora kompositörerna har ett igenkännbart tonspråk och berömda konstnärer använder en och samma färg- och motivpalett.

I Jon Fosses romanvärldar möter vi vanliga människor i vardagliga situationer. De bor nära havet, runt Bergen på det norska Vestlandet. Personerna är ordfattiga på gränsen till stumma. Deras ambitioner är blygsamma, ett stilla liv, mat för dagen. Ansträngningar för att resa ut i världen eller för att komma upp sig i samhället saknas. I den mån de grubblar över djupare ting är tankarna rotade i den egna livssfären. Som få kan Jon Fosse skapa en känsla av att läsaren möter ett helt liv, ett slags skimrande nekrologer nedtecknade mot livets slutskede.

Fosses palett av ord, stil och händelser återkommer genom hela författarskapet, han återanvänder sitt material i ständigt nya, men besläktade skepnader. I nyutkomna samlingsvolymen Prosa 2 finns några tidiga, korta stycken, Prosa från en uppväxt och Systern, med händelser som lätt förvandlade återkommer nu, ett författarliv senare, i Septologin.

”Det andra namnet, Septologin I–II”, handlar om Asle – och om Asle, två konstnärer med samma namn. Den ene nykterist och troende, den andre försänkt i grav alkoholism. Möjligen är de en och samma. De tre följande delarna Jag är en annan, Septologin III–V, rör sig bakåt i tiden, till hur den förste Asle efter avbrutna skolstudier blev konstnär, och hur Asle först mötte Asle.

Tidigt i Septologin lämnade Asles måleri den harmoniska, realistiska stilen, till förmån för en mörkare, monokrom palett med ett dolt ljus, ett lysande mörker. Varje romandel börjar med att han betraktar en tavla han målat som föreställer en lila linje diagonalt dragen över en brun, ett Andreaskors. I den finner han ett alltmer framträdande ljus, ett skimmer, en beskrivning som minner om Mark Rothkos målningar. Varje romandel slutar med att Asle fingrar på ett radband och ber en bön, katolik som han numera är efter att hans bortgångna fru Ales fick honom att konvertera.

Asle lever ensam på landet. Grannen Åsleik, fiskare och bonde, är den ende han regelbundet träffar. Vid en av Asles enstaka turer in till Bjørgvin (det äldre namnet på Bergen), där han gör uppköp och hans gallerist finns, undrar han en smula över sin namne, men far hem igen. Berättelsen glider över till den andre Asle. Väl hemma ångrar den förste Asle sig. Han åker tillbaka i snöyran och hittar den andra Asle i snön, berusad intill medvetslöshet. Han ser till att få honom inlagd. Denna samarithistoria flätas in med Asles minnen från barndom och äktenskap, hans tankar om måleri, och ordkarga meningsutbyten med Åsleik.

Till synes händer inte mycket, samtidigt är det närmast livsavgörande. För läsaren är det i språket det sker, i den inre monologen där nuet sömlöst glider över i bilder ur det förflutna, utan punkter. Kommatecken, radbrytningar och enstaka frågetecken – längre än så sträcker sig inte Fosses lust för interpunktion.

”Septologin” är hans hittills mest omfattande verk, sju romaner uppdelade på tre volymer om sammanlagt drygt 1 200 sidor. Varje romandel utspelas till det yttre under en dag, från morgon till kväll, en skapelsehistoria i sju delar. Om Fosse tidigare har kallats gnostiker, är han numera katolik. Det inre ljus som en del gnostiker vill se i människan, det finns kvar i hans prosa som en estetisk riktning.

Liksom med Trilogin (på svenska 2015) kan Det andra namnet läsas på de fyra olika vis som man läste Bibeln på medeltiden: bokstavligt, allegoriskt, moraliskt och anagogiskt (om de yttersta tingen). Att läsa Fosse är som att lyssna till Bach. Kontrapunktiken och de oemotståndliga harmonierna må ha skrivits som en hyllning till guds skapelse, men avsikten spelar mindre roll. Det är bara att lyssna till Lars Anderssons musikaliska, rytmiska och liksom ömtåliga svenska (som ett hållfast spindelnät) och låta det skimrande ljuset ur Fosses glimrande prosa stråla från boksidorna.