Svensk mästare i fin form

Torsten Kälvemark om Stig Lindberg – arbetsnarkomanen som blev en ikon

Publicerad 2017-01-03

100-åringen Stig Lindberg i verkstaden 1961. Den världsberömde svenske designern skulle  fyllt 100 år  i höstas.

I 1900-talets svenska folkhem fanns Stig Lindberg som följeslagare livet igenom. Barnmaten kunde läggas upp på serviserna Baby eller Sagoland medan måltiderna på ålderdomshem eller långvård ofta serverades på tallrikar med modellnamnet Medicinalväxter, en servis som också kallades sjukhusporslinet.

Mellan polerna i livet dök hans design-objekt oupphörligt upp till vardags eller fest. De yngre kunde fängslas av hans underfundiga illustrationer till Krakel Spektakel eller Daniel Doppsko, böcker där hans fantasi gav konkret gestalt och ytterligare dimensioner till de figurer som Lennart Hellsing skapat genom en halvt surrealistisk poesi.

Kanna i serien ”Berså”.

De vuxna kunde för egen del spela bridge eller poker med den nydesignade kortleken Comedia från 1958. Hylands hörna visades i den futuristiska apparaten Lumavision från 1963 medan kaffet hälldes upp ur den brunfärgade kannan Terma. På frukostbordet tronade kanske koppar och smörask i mönstret Berså medan middagsbordet dukades med tallrikar ur serien Spisa Ribb.

Sjukhusporslinet, den kanske mest använda av svenska serviser genom tiderna, har sin egen historia. I takt med sjukvårdens förändringar hamnade den på loppisar där den såldes för en billig penning. Ingen ville nog äta på tallrikar som för så många påminde om sotsäng och lidande. Det fanns en blå variant som åtminstone på vissa sjukhus var avsedd för patienter medan den medicinska personalen serverades med samma mönster i en något dystrare brun färg. I takt med Stig Lindbergs ökande ikonstatus har dock även detta porslin börjat bli dyrare på second hand-marknaden.

Kanske är Stig Lindberg den internationellt mest kända av svenska formgivare. Man kan få belägg för detta genom att gå till katalogen för Victoria and Albert Museum i London och konstatera att så många verk av hans hand finns i deras magasin. Han är mer välrepresenterad än någon av de samtida kollegorna.

Inte minst i Japan är han ett stort namn. På Tokyo design week i höstas -hade varuhuskedjan Seibu en monter som var tapetserad med det omslagspapper som han ritade för deras butiker 1959. ”Timeless story with Stig Lindberg” stod det på en affisch och i den sparsmakade inredningen kunde man se prov på ett par av hans servismönster.

Handmålade fajansvaser av Stig Lindberg.

”Stora boken om Stig Lindberg” aktualiserar han rika verk i anslutning till 100-årsminnet av hans födelse i augusti 1916. Den är ett lagarbete med Magnus Palm som redaktör och redan innehållsförteckningen vittnar om mångsidig-heten i konstnärens arbete. Palm har själv skrivit om bland annat servisporslin, bokillustrationer och reklam, Linda Larsson-Levin behandlar fajanserna, Petter Eklund skriver om det unika stengodset liksom om måleri och grafik. Viveca Carlsson berättar om hans design av tyger, ibland lika användbara för draperier som för klänningar. Thomas Lindblad berättar om andra typer av industriformgivning, från tvättställ till bestick.

Det finns också en kronologisk dimension i denna överdådigt illustrerade och faktarika bok. Vi får följa framgångssagan från de första åren på Gustavsberg under Wilhelm Kåge, som han för övrigt efterträdde som konstnärlig ledare 1949. Stig Lindberg förklarade i något sammanhang att det var ett fat av Kåge på Nationalmuseum som från början väckte hans intresse för den keramiska verksamhet som han sedan kom att ägna en så stor del av sitt liv åt.

Även om han genom åren kom att bli Gustavsbergs affischnamn var han förstås beroende av många goda medarbetare och några av dem får också en presentation i den här boken. De många skickliga fajansmålare som konkretiserade hans skisser presenteras till exempel med bild och signatur.

Under läsningen ställer man hela tiden frågan: Hur hann han med allt? Hans skapande omfattade ju nästan alla konstnärliga former: glas, porslin, textil, måleri, grafik. Till det kom de stora beställningsverken för offentlig miljö.

En förklaring är förstås att han var något av en arbetsnarkoman. Det kunde ibland gå ut över förverkligandet av de innersta drömmarna. I avsnittet om det unika stengodset skriver Petter Eklund att det i grunden var Lindbergs hjärteverksamhet. Han ville leva med fingrarna i leran. Men hans kärlek till detta var enligt Eklund inte okomplicerad: ”Hastigheten i hans gärning, hans hoppjerkande, kom att splittra insatsen”.

Det finns mycket annat att begrunda under bläddrandet i detta verk. Nämner man ordet folkhem dyker förstås minnet av Kooperativa förbundets roll för detta hems inredning hela tiden upp. Det vilar en smått tragisk nostalgi kring en kulturinsats och en ideologi som gått förlorad under den nya tidens kommersiella villkor.

Hur som helst: Stig Lindbergs samlade verk framstår mer och mer som ett svenskt nationalmonument på det konstnärliga skapandets område. Det finns nu utförligt presenterat och kärleksfullt sorterat i vad som måste betecknas som en av årets vackraste bilderböcker.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.