Så blev de hela efter Förintelsen
Torsten Kälvemark om ”Att återvända till livet” av Jovan och Disa Rajs
Uppdaterad 2018-01-29 | Publicerad 2018-01-27
I många år har Dina och Jovan Rajs besökt skolor, föreningar och kyrkor på olika håll i Sverige. De har berättat om sin judiska ungdom i världskrigets Jugoslavien, om såren och smärtan från den förintelse som drabbade deras närmaste omgivning.
På en skola i Enköping undrade en flicka: Hur blev ni hela? De kunde inte bli kvitt den oväntade frågan och deras gemensamma bok är ett försök till svar.
Det är en sympatiskt lågmäld skildring där de varvar sina berättelser om livet efter krigsslutet i ett nyss krigshärjat land. Om sina tidigare upplevelser i dödens skugga har båda redan berättat i egna böcker. Dina flydde till Ungern och bodde där under taget namn innan hon på nytt mötte hotet från inhemska fascister och fick fly en andra gång. Jovan var en av de få som kunde återvända till hemlandet efter tvångsarbete i Bergen-Belsen. Hans närmaste familj var mördad och han fick börja bygga ett nytt liv.
Nu handlar deras anteckningar om åren efter katastrofen, hur de söker sig till den kvarvarande judiska gemenskapen, hur deras kärlek långsamt växer fram efter somrar på ett ungdomsläger. På bokens omslag ser man två lyckliga ungdomar som firar att år 1957 just börjat, ett år med förhoppningar om en fredligare värld. Jovan har studerat medicin och Dina arkitektur. De drömmer om ett nytt och vackrare samhällsbygge.
Som så många andra judiska ungdomar har de planer på att flytta till Israel men de avskräcks av den politiska oron.
En släkting som redan finns i Sverige lockar dem att söka sig norrut och en dag får Jovan tillstånd att börja provtjänstgöra som patolog på Regionsjukhuset i Linköping.
Han går på lektioner i svenska för invandrare och äter lunch i sjukhusets matsal där han möter svenskheten: rotmos, falukorv och pölsa, det mesta dränkt i brun sås. Han gillar jobbet men längtar efter Dina och de båda döttrarna.
Till slut förenas familjen. Trean på Risbrinksvägen i Linköping framstår som en fotbollsplan i jämförelse med ettan i Belgrad. Dina har svårt att få jobb och känner sig ofta ensam. Men ett nytt skede börjar när hon fått ett officiellt svenskt erkännande som arkitekt och Jovan får erbjudande om en tjänst på Karolinska Institutet. Nu ska alla tala svenska hemma!
De båda döttrarna är förstås redan perfekt tvåspråkiga men en av dem gråter när pappa plötsligt säger god natt på det nya landets språk: ”Pappa, när du talar svenska, då känner jag inte att du är min pappa.”
När flickorna sedan får åka på judisk sommarkoloni i Roslagen påminns Dina och Jovan om sina egna upplevelser av ny gemenskap på det jugoslaviska ungdomslägret. Det var ju just där som de började bli hela.
