En resa för livet – mot ingenting
Uppdaterad 2018-08-28 | Publicerad 2016-02-15
Anneli Jordahl hyllar Thom Lundbergs milstolpe i den arbetarlitterära traditionen
”Om man skall veta vem man är måste man känna sitt ursprung; det är berättelserna som håller samman människorna över århundraden. Och romanifolket kammar tji annat att lämna vidare till sina efterlevande än sina berättelser.”
Filosofiska formuleringar kring det muntliga berättandets betydelse för minnet och identiteten löper som ett omkväde i romanen. Titeln är hämtad från en visa som finns i olika versioner hos romerna. Författaren använder de ord han har fått höra av just sin resandesläkt (resande är största gruppen i den romska minoriteten). Storögt lyssnade barnen på hjältedåd, släktfejder och kärleksdraman.
I familjekrönikans centrum står Olof Klosterman, en känslig person som redan som barn tvingas arbeta hårt för sin far. Hantverkskicklige kringresande Amandus dricker för mycket och har svårt att försörja sin familj, sonen får inte chans till någon regelbunden skolgång. Hustrun Severina besvärjer sitt förlorade livsmod med gripande sånger. Tiden är 50-talet. Industrialismen är på väg mot sin peak. Arbetarna har fått det bättre, men folkhemstanken omfattar inte de resande.
En marginalisering de omskapade till stolthet. Vi är fria, vi vill ”tji slava i fabrikerna.”
I stugan i halländska Siltebruk dagdrömmer Olof om ett ordnat liv och har nattmaror om våldsamma upplevelser i förra hemstaden Jönköping. Föräldrarnas sorger – förlusten av dottern är den tyngsta – förs över till sönerna.
Romanen handlar om skuld och skam. Om frihet och fångenskap. Tradition och modernitet. Om livet som en oändligt lång, hård resa mot ett ingenting. Man har sin familj och sina ord. Annars intet.
Thom Lundberg behärskar olika litterära tonarter, han rör sig elegant mellan det stillsamt återhållna och det spänningsladdade dramatiska. Närmast antropologiskt detaljrikt förmedlas kringresandes arbetsliv. Långa resor med häst och vagn till olika marknader och köp av varor för att sälja vidare. Vådliga äventyr för att få med sig en peng hem när de mött folk som vägrar köpa av ”tattare”.
Orden vägs noggrant för att inte exotisera som andra icke-resande författare gjort om romer/resande. Men berättelsen flammar också av en sanningslidelse kring våldet som kantar de resandes liv. Hur de ömsom attackeras, ömsom hämnas i gängbråk mot arbetare. Maj-Gull Axelsson skrev nyligen i Jag heter inte Mirjam om ”tattarkravallerna” 1948. Smålands Folkblad tog parti för arbetarna som ”höll rent” på stadens gator.
Och samtidigt som de som står lägst i hackordningen attackerar varandra utövar myndigheterna sin krigsföring: Tvångssterilisering och omhändertagande (stöld är rätta ordet) av resandes barn.
Lundberg skriver med auktoritet. En vetskap om att släktskrönorna om resandefolkets liv och leverne är litterär hårdvaluta. Sakprosa om resandefolkets språk, sånger och levnadsätt finns redan, men den här antropologiskt detaljtäta episka romanen om en familj och dess traditioner fyller ett hål i svensk skönlitteratur. Det som kommer sent, kommer som bekant ofta med kraft. När läste jag senast en lika ambitiös och välgestaltad debutroman?
Som ett grepp i romanen skriver Lundberg in scener ur den svenska arbetarlitteraturen, exempelvis från Kjell Johansson som gripande skrivit om resande i sin självbiografiska romansvit. Här finns också hälsningar till Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. Källorna redovisas noggrant i ett efterord.
Däremot finns ingen ordlista för den romani som vävs in i texten. Inledningsvis känner jag ett utanförskap (smaka på den du!), men efterhand flyter orden in som självklara och starkt laddade av symbolik. Voddring (vagn). Grejj (häst). Tjuring (kniv). Blod (ratt).
Arbetarförfattarna får sig en känga för att de inte skrev in resandefolket i sin kanon om de socialt utsatta. På den punkten håller jag inte med Lundberg. Den arbetarlitterära traditionen bygger på självbiografiskt berättande. Hur skulle de kunna skriva om resande om de inte levde i den kulturen?
Arbetarrörelsen kan i alla fall påbörja en skuldsanering gentemot resandefolket genom att omfamna den här romanen som en milstolpe i den arbetarlitterära traditionen. Ett oskrivet blad fylls med ord. För läsaren är det både upplysande och konstnärligt njutbart.
