Avklätt bekräftelseknullande
Alkohol, sex och självhat i Sofia Rönnow Pessahs debutroman
Publicerad 2020-01-15
I egenskap av sexpositiv litteraturkritiker brukar jag ofta bli uppringd för att tycka till om dåliga sexskildringar i litteraturen under Bad sex awards. Jag har då roat mig med att tänka på och diskutera vad det är som gör att de blir dåliga – och omvänt, vad som gör att sexskildringar ibland blir bra.
Jag har också gått från att sexualupplysarfrejdigt lobba för mindre prydhet och mer sex i litteraturen till att tycka att kan man inte skriva rimligt om sex så bör man fan låta bli. En som trots allt kan skriva rimligt om sex är Sofia Rönnow Pessah. Det är tur det, för sexskildringarna upptar en avsevärd del av hennes romandebut ”Männen i mitt liv”.
Berättarjaget heter Sonia (om författaren INTE vill förväxlas med henne borde hon valt ett bättre namn). På en ibland irriterande konstlös prosa och med förfärande banala analyser men också rakt och emellanåt fyndigt berättar hon sitt liv med utgångspunkt i sina ligg. Det vill säga: männen.
Det finns en lite flåsig underförstådd förväntan på sexskildringar om att de ska vara just sexiga. Men dessa är inte det. De är sakliga, de är opryda. Framför allt är de desillusionerade. Är sexet tråkigt är det tråkigt, är det inte gött är det inte gött – och är det härligt så är det härligt. Ibland är glidningen omärklig.
Här framstår sex med män i första hand som en bekräftelse av romanjagets status som kvinna, det vill säga en för mannen begärlig varelse. Knullbar, för att citera författaren. Njutning är för Sonia en bisak.
”Männen i mitt liv” är med andra ord en ironisk titel och ingen heterosexuell kärleksförklaring till mannen. Uppräkningen inkluderar ons och kk:s såväl som längre kärleksrelationer. Vissa har namn, alla ett nummer. Knullistan figurerar även i guld på bokomslaget.
Sonia vill av männen uppfattas som ”obrydd, sexuellt frigjord och inlyssnande” och utför med andra ord både det emotionella och det sexuella arbetet. Med Valerie Solanas ord är hon en daddy's girl. Det är en roll hon lär sig spela så bra att den blir något av en självuppfyllande profetia. Alkohol, sex, självhat. Sex som självskadebeteende, you know the drill. Sonia är aktiv och är därmed inget traditionellt ”offer”. Ändå mår hon inte bra.
”Männen i mitt liv” har marknadsförts som en Metoo-roman. En roman som sätter fingret på gråzonerna. Säkert ville man pumpa ut den så fort som möjligt. Och jag har absolut noll att invända mot ämnet. Sofia Rönnow Pessah förmår formulera mycket som jag själv har tänkt, känt eller gjort. Ibland är hon mycket träffsäker.
Men vad gäller formen, där borde förlaget ingripit. ”Stryk och skriv om”, har jag klottrat i marginalen! ”Show don't tell!” Det hade krävt minst en ordentlig genomarbetning. Under läsningen undrar jag ofta om författaren är intresserad av litteratur över huvud taget. För känslan jag får är att den här boken enbart är skriven som ett debattinlägg. Utan hänsyn till romankonsten som sådan. Det räcker verkligen inte för mig.
