Sverige dödade de slavar som rymde
”Svarta S:t Barthélemy” handlar om den svenska rasismens blodiga historia
Publicerad 2022-02-12
”Slavägare skall, så ofta de anser att deras slavar förtjänat det, kedja fast dem och piska dem med spö eller rep. Dock får varje straff ej överskrida 29 piskslag.”
”Alla fria mulatter och negrer, män och kvinnor, som hyser en förrymd slav förlorar sin frihet och säljs till Kronans förtjänst.”
”Förrymda slavar som arresteras utrustade med skjutvapen eller stickvapen, vilken typ de än månde vara, straffas med döden.”
Tre av 34 paragrafer ur den svenska ”coloniallagen” av den 30 juni 1787.
Den svenska kolonin på S:t Barthélemy brukar av historikerna betraktas som en lustig bagatell, ett patetiskt försök att spela i samma division som Västindiens stora slavstater. I Svarta S:t Barthélemy har Uppsalahistorikern Fredrik Thomasson plöjt fuktskadade och insektsgnagda rättegångsprotokoll från den ofruktbara ö som var Sveriges besittning i Västindien mellan 1784 och 1878. Det har blivit en livlig berättelse om ett antal enskilda människoöden ur den svenska rasismens blodiga historia.
Avundsjukt hade Gustav III sneglat på de danska sockerplantagerna på Jungfruöarna. Väldiga förmögenheter skapades genom 1700-talets form av globalisering: Skepp avgick från Norden till Västafrika, lastade med speglar, rakknivar, tyger och gevär. I Afrika bytte man lasten mot slavar som skeppades till de danska plantagerna på Saint Thomas och Saint Croix. När slavarna sålts på auktion fylldes lastrummen med socker och kaffe, dyrbara varor på den skandinaviska marknaden.
Vinsterna steg. Samtidigt växte skräcken för en kommande vedergällning. En dansk domare, som med utstuderad grymhet låtit avrätta fjorton misstänkta upprorsmakare på S:t Croix, förklarade saken: Våldet mot slavbefolkningen ”har alltid lett till, och kommer nödvändigtvis alltid att leda till uppror, och speciellt bör man frukta de klokaste av negrerna som var fria i sitt hemland”.
Den klokaste upprorsledaren i Västindien skulle emellertid visa sig vara en frigiven slav som själv var son till en slav – Toussaint Louverture från Haiti, som under en tioårsperiod besegrade de spanska, brittiska och franska arméer som ville återinföra människohandeln. Black Spartacus är titeln på Oxfordhistorikern Sudhir Hazareesinghs nya biografi över honom, en tät och spännande skildring av en komplicerad epok.
1791 – två år efter stormningen av Bastiljen – utbröt ett noga planerat slavuppror på Saint-Domingue, nuvarande Haiti, där antalet svarta slavar var drygt tio gånger så stort som antalet vita. (På S:t Barthélemy var slavarna i minoritet.)
Den klassiska västindiska revolten brukade handla om ett spontant kollektivt raseriutbrott där slavarna brände ner plantagerna och dräpte alla vita som inte hunnit fly. Den här gången blev det annorlunda. Revolutionärerna i Paris predikade frihet, jämlikhet och broderskap och Toussaint valde att ta parollerna på allvar. Han såg till att samarbeta med vita franska jakobiner och den folkgrupp som de svenska myndigheterna på S:t Barthélemy kallade ”couleurta”, alltså ”färgade” eller ”mulatter”, oftast hantverkare och handlare som inte var slavar men saknade politiska rättigheter.
Av de upproriska slavarna skapade Toussaint en disciplinerad armé. En motståndare beskrev hans gerillataktik: ”Han lyckades göra sig osynlig där han var och synlig där han inte var, han rörde sig oberäkneligt som en tiger.”
När Robespierre år 1794 förbjöd slaveriet i kolonierna hade upprorsmännen på Haiti redan segrat. Toussaint utsågs till överbefälhavare och styrde i praktiken ön. Nu ville många av de befriade slavarna ägna sig åt självhushåll på en egen jordbit.
Men Toussaint planerade att behålla och utveckla den exportinriktade plantageekonomin och uppmanade de vita ägarna att återvända till ön. Jordegendomar som övergivits av fransmännen delades ut till Toussaints generaler. Arbetare som lämnat plantagerna behandlades som desertörer. Slavpiskan förbjöds – nu pryglades uppstudsiga arbetare med påkar i stället. Toussaint lät sig utropas till guvernör på livstid, med rätt att välja sin efterträdare.
1802 skickade Napoleon, numera fransk envåldshärskare, en 45 000 man stark armé för att återinföra slaveriet på Saint-Domingue. Bland de generaler som intrigerade om äran att få leda expeditionen märktes Jean Baptiste Bernadotte, senare kung Karl XIV Johan av Sverige. Hade det varit han – och inte Napoleons svåger Leclerc – som fått jobbet och sedan dött i gula febern på Saint-Domingue så skulle Sveriges historia sett annorlunda ut.
Toussaint gick tillbaka till gerillakriget, tillämpade den brända jordens taktik och kalkylerade med att soldaterna inte skulle klara de tropiska sjukdomarna. Han fick rätt. I november 1803 kapitulerade spillrorna av den franska armén. Men då var Toussaint redan död i ett fängelse i Frankrike, förrådd av sina egna.
Den 1 januari 1804 utropas Haiti, den första staten i världshistorien som går direkt från slavkoloni till republik. Av Toussaints vision om ön som en självständig del av Frankrike med jämlikhet mellan svarta, vita och färgade blir ingenting: som vedergällning för den franska arméns otaliga grymheter låter hans efterträdare avrätta alla vita, med undantag för de många polska soldaterna i Napoleons armé som gått över på haitiernas sida.
Drömmen om en stor svensk slaveribaserad koloni i Västindien väcktes till liv igen 1814. Som svensk kronprins förhandlade Bernadotte med Napoleons besegrare om att Guadeloupe skulle tilldelas Sverige men den stora ön gick tillbaka till Frankrike. Det regemente som utrustats för att besätta Guadeloupe användes i stället till att anfalla Norge.
Inkomsterna från Saint-Barthélemy tillföll Karl XIV Johan personligen. På hans order blev ön ett diskret centrum för illegal slavhandel och vapensmuggling under de kommande decennierna.
Två mycket läsvärda böcker och ett stycke riktigt skamlig svensk respektive europeisk historia ur ett västindiskt perspektiv.
