Colson Whitehead unnar sig att ha lite roligt

Harlem Shuffle är en flanörroman och gangsterskildring där rasism och makt alltid är närvarande

Anneli Jordahl

helskärm

Författare måste få leka. Även de som tagit på sig arbetsbördan som arkeologiska utgrävare av historiens vidrigaste vrår måste någon gång få roa sig och ha lite kul. Det har Colson Whitehead uppenbarligen haft när han skrev sin åttonde roman Harlem shuffle.

Hans genombrottsbok Den underjordiska järnvägen – som gestaltade slaveriet i USA och flyktvägarna ur fångenskapen – var en konstnärlig satsning utöver det mesta. Romanen Nickelpojkarna som kom därefter var mer traditionellt berättad, men inte mindre förkrossande vad gäller svarta skolpojkars erfarenheter av dödligt våld utan juridiska efterföljder.

Harlem shuffle är en flanörroman och gangsterskildring som utspelar sig i New York när 50-talet övergår i 60-tal och staden är stadd i förändring. Konsumtionssamhället når även de mindre bemedlade och kapitalstarka krafter svingar sig upp i himlen. I bakgrunden mullrar medborgarrättsrörelsens protester. Det handlar om makt, rasism och om hur historien alltid är närvarande i nuet.

Här har vi en berättelse som bågnar av filmiska och litterära referenser. Uttolkaren av stadsdelens sociala skikt är den flanerande möbelhandlaren Carney som kikar upp mot fasaderna och drömmer om en rymligare och mindre ljudstörd lägenhet för sin familj.

Kontoret ligger på 125:e gatan med utsikt mot berömda Apollo Theatre vars stjärnor han smygspanar på. Carney har brutit det sociala arvet efter sin kriminelle pappa, studerat och gift sig med en medelklasskvinna. Han brukar roa omgivningen med hårdkokta anekdoter om sin uppväxt, för att därefter gå av sig plågsamma minnen. Med små medel odlar Carney en elegant stil; inredningstrenderna och de kritstrecksrandiga kostymerna är legio i detta Harlemporträtt, som skulle kunna vara filmat av noir-mästaren Billy Wilder.

Carney är fäst vid sin kusin Freddie som han vuxit upp med, då hans egen familj gick i bitar. Lojaliteten till denne broder leder honom in i skumma affärer. Carney gömmer och säljer stöldgods, men han skulle aldrig kalla sig hälare. Han noterar att även folk av börd tänjer på lagen.

I början roas jag av leken, Whiteheads humoristiska understatements, omsorgsfulla miljöskildringar och smarta formuleringar. Översättaren Eva Åsefeldt har perfekt tonträff. Vältecknade karismatiska bifigurer av mer eller mindre ljusskygga diversearbetare får mig att associera till Klas Östergrens berättarkonst. En utvikning om Koreakriget, till vars front många svarta män som hamnat på glid skickades, bryter däremot genreöverenskommelsen om förtätning.

Harlem shuffle, för övrigt en r&b-låt av Bob & Earl från 1963, spelar i en liga långt ifrån Toni Morrisons modernistiska roman Jazz som rör sig i 20-talets Harlem. Där Morrison placerar kvinnornas öden i blickfånget är Whiteheads kvinnor staffage: horor, hustrur eller vasstungade svärmödrar.

Alla turer kring hotellinbrott, småstölder och undanröjanden av lik förefaller påklistrade och blir därför segdragna. I stället är det i stadsvandringarna romanen skimrar, och som tur är upphör inte Carney att flanera.

När han står vid rivningsarbetet vid den enorma tomten där fastigheter jämnas med marken för att ge plats åt bygget av World Trade Center knyter Whitehead an till en annan flanörroman, nämligen Teju Coles nutidsskildring Öppen stad. Där står psykologstudenten Julius vid katastrofplatsen där tvillingtornen rasade. Han gör en utvikning till de myllrande smågatorna som utplånades på 60-talet. Just det kvarter där Carney står och känner svindel inför framtiden.

Ett decennium senare åkte vita turister bussresor genom Harlem för att förfasa sig över misären. Men det är en annan historia.