Tvärsäker hyllning till nationalismens lov
Efter Rysslands attack ser vi alla att nationalism inte hindrar krig
Publicerad 2022-03-08
Få ideologier har präglat vår värld – och fått sin attraktionskraft så ingående analyserad – som nationalismen. Detta har dock gjort ringa intryck på den israeliske politiske filosofen och publicisten Yoram Hazony.
I sin internationellt uppmärksammade bok Nationalismens dygd – som nu föreligger på svenska genom SD-tankesmedjan Oikos och Dan Korns försorg – argumenterar han istället för att den nationalstatliga ordningen snart nog är avvecklad, vilket allvarligt hotar både freden och friheten.
Visst har Hazony rätt i att nationalismens idé – särskilt de mest rigida försöken att ringa in de nationella gemenskaperna på – ställts häftigt i fråga under stora delar av efterkrigstiden. Det verkligt intressanta vill han dock inte kännas vid: Trots idoga invändningar från företrädesvis vänsterliberalt håll har den nationalstatliga ordningen förblivit intakt. Betänker man dessutom de senaste decenniernas dramatiska realpolitiska förändringar (kalla krigets slut, globalisering, EU:s expansion och den digitala explosionen) blir nationalstatens robusthet än mer iögonfallande.
Den världsvida framgången har gjort nationalismens idé och praktik till ett självklart studieobjekt för humanvetenskapernas samtliga discipliner. Hazony hävdar dock att det gjorts förvånansvärt få försök inom akademien att förstå nationalismens lockelse. Det är – för att uttrycka sig försiktigt – ett förunderligt påstående, som dessutom följs av fler.
EU beskrivs exempelvis som en blandning av ”en tysk imperiestat” och ”ett amerikanskt protektorat” där presidenten i Vita huset agerar ”kejsare”. Utsagan rymmer både Hazonys bitvis rent konspiratoriska världsbild och hans bärande argument för nationalismens förtjänster.
Han menar kort sagt att nationalstaten alltid är att föredra framför alternativ som klan- och stamsamhällen och imperier. Särskilt imperialism och nationalism ställs upp som varandras absoluta motsatser där endast det sistnämnda konceptet anses kunna garantera sådant som stabilitet, fred och minoriteters rättigheter. Mer konkret hävdar Hazony att nationalstaten vilar på en ”tradition som föraktar erövrande av främmande nationer”.
Det räcker att rikta blicken mot Ryssland – och Putins invasion av Ukraina – för att inse att nationalism knappast är ett verksamt vaccin mot krigisk imperialism.
Hazony framhärdar dock och försöker förankra sin tes med hjälp av ett mycket selektivt historiskt seende. Trettioåriga kriget missförstås och nationalismen sägs ha varit oviktig för såväl första världskriget som nazismens förbrytelser.
Hazonys ensidiga empiri och svepande anklagelser mot den som anmäler avvikande mening om nationalismen natur är både svår att ta på allvar och auktoritär. Talande nog avfärdar han helt tanken på statstillhörighet som sammanhållande kitt. Den rena och rätta nationalismen kan bara byggas genom generationer med språk, historia och religion.
Hazony skriver med den (bokstavs)troendes tvärsäkerhet. För honom rymmer Bibeln inte bara de första bidragen till västerlandets politiska filosofi, utan även ett entydigt ställningstagande för ett ”system byggt på nationalstater”. En sådan ordning har världen känt i hundra år, men varför himmelriket på jorden ännu inte har inträtt förmår nationalismens försvarare inte förklara.
