”Evig inre kris” är nästan helt perfekt

Samlingsalbumet väcker längtan efter nya serier från Nina Hemmingsson

helskärm

Det är lika bra att säga det på en gång. Nina Hemmingsson har alltid varit bäst. Det blir nästan löjligt påtagligt när jag läser igenom samlingsalbumet Evig inre kris som sträcker sig från den gemensamma bokdebuten med Sara Olausson Hjälp! (Kartago 2004) fram till i dag. Det stora publika genomslaget kom med Jag är din flickvän nu (Kartago 2006). Sedan dess har hennes vulgära tanter och frispråkiga krogragg haft sin givna plats i svensk seriekanon.

Hemmingsson skulle kanske inte bli helt nöjd med att placeras i ett fack, men som tidigare serieförläggare har jag ett visst tolkningsföreträde här. För utan hennes första serier och skämtteckningar hade vi nog aldrig sett den explosion av feministisk seriekonst som dominerade nästan hela tiotalet. Nina Hemmingsson var en av pionjärerna. Många följde efter.

Hon rör sig inom en väldigt svensk albumtradition där konst, skämtteckningar och helt vanliga berättande serier blandas friskt. Det kräver sin balans för att inte bli intetsägande.

Serieskaparen skriver i förordet om rutorna hennes förläggare Rolf Classon sa åt henne att gå hem och rita runt sina första alster och att hon ombads använda pratbubblor. Göra serier, enkelt uttryckt. Hon skriver också hur hon med åren börjat släppa samma rutor.

En tendens hos skämttecknare är att gå över till mer skissartade bilder med åren. Släppa berättandet för mer subtil konstnärlighet. Med abstraktionen försvinner lite av kontakten mellan läsare och skapare. Man överlåter till betraktaren att läsa in ett budskap eller en sorts ”klurighet” som inte alltid riktigt finns där. Det här märks oftast först när bilderna ska samlas till en bok.

I Evig inre kris blir det tydligt hur mycket stadga de längre serierna ger albumet. Drygt 300 sidor abstrakta skissboksutdrag hade blivit för luftigt. Men serierna börjar också få ett par år på nacken. Jag kan ha fel men tror den senaste är från 2014.

Det här är ett oerhört välkomponerat album, nästan perfekt i sin genre, med svärta, värme, sorg, sälta och humor. Vi får tuggmotståndet i en stark berättelse som sjutton år gamla Elvis i Uppsala, de briljanta skämtteckningar som blivit serieskaparens signum och de nyare vackra mer konstnärliga och abstrakta teckningarna.

Så. Skulle jag få skicka ett medskick till serieskaparen är det egentligen samma som i den där första refuseringen av Rolf Classon: Hitta tillbaka till rutorna, åtminstone ibland. För den här boken ger mig en sådan oerhörd mersmak på ett helt nytt album med serier och skämtteckningar av Nina Hemmingsson.

Då Nina Hemmingsson medarbetar i Aftonbladet kultur recenseras hennes bok av Johannes Klenell, kulturredaktör på tidningen Arbetet.