Poetiskt vindlande myter om skriften
Kristofer Folkhammar läser en kompakt roman av Kamel Daoud
Publicerad 2018-08-07
Intrigen i Kamel Daouds andra roman är smått fantastisk: Zabor, som förskjutits från sin fars hem, besitter gåvan att förlänga människors liv genom att skriva om dem. Han betraktar sig själv som en Scheherazade-gestalt, vars gåvor kastats om. Han raljerar över hur Tusen och en natt-prinsessan bara lyckades rädda sig själv, dessutom till ödet att gifta sig med ett monster till kung. ”Jag vet inte hur jag förstod att man kunde vända på ekvationen och rädda så många som möjligt.” Så en dag ställs han inför dilemmat huruvida han verkligen vill förlänga livet på den far som stött bort honom.
Boken utspelar sig i byn Aboukir i Algeriet. Och det är inte obetydligt att Zabor skriver på det forna kolonialspråket franska. De skrivhäften där han författar sina livsuppehållande texter döper han efter titlar på romaner ur västerländsk kanon. De flesta av dessa böcker har han inte läst.
Ett undantag är Robinson Crusoe. Zabor identifierar sig med papegojan Polly, Robinsons husdjur som med hjälp av de få ord den lär sig av sin herre, får skapa sig ett helt språk. Zabors far är slaktare och en rik boskaps-
ägare, och ett av sonens lyten är att han låter som ett bräkande får när han
talar. Via skriften får han alltså möjlighet att i stället kackla.
Ja, det är mellan två ganska ynkliga varelser som Zabors fabellika metamorfos har ägt rum. Fåret är avlat i fångenskap och är dömd att skickas till slakt. Papegojan upprepar bara vad någon annan har sagt, men den kan åtminstone flyga runt på sin ö.
Och det ligger en mörk grimas på botten av denna poetiskt vindlande myt om skriften: Kanske är Zabors skrivande inte alls magiskt. Kanske är hans förmåga helt enkelt ett sätt att kommentera att det är på härskarens språk som historia skrivs. Och då ligger det i det här fallet på den franskkunniges axlar att hålla vid liv vad som annars glöms bort.
Precis som i sin debutroman, den prisade Fallet Mersault, en litterär attack på Albert Camus klassiker Främlingen, gestaltar Daoud ett kalejdoskopiskt och emellanåt frustrerat betraktande av det postkoloniala Algeriet. Där de koloniala påbuden har ersatts av religiösa. Och precis som i föregångaren gör han det med hjälp av omtolkningar och vidareskrivningar på kanoniserad litteratur. Romanens starkaste och vackraste sidor finns i de återkommande passager som inte lovsjunger, men mediterar över, litteraturens frambesvärjande och förtrollande krafter.
Men där föregångaren lyckas vara sant komplex – lika heroisk i sin motskrift, som huvudpersonen är skruttig i sitt sätt att vara sargad – är Zabor eller psalmerna alldeles för kompakt. Och vag. Zabor är en fascinerande sammansatt gestalt. Splittrad av motsättningar: freak och helare, förskjuten och upphöjd, fransk och algerisk. Men det esoteriska språket som berättar om hans liv lyckas inte fånga hans ambivalens.
Och det är som att läsa inuti en religionshistorisk buljongtärning, som åtminstone inte för mig löser upp sig i romanen: Zabor, som också är namnet på islams motsvarighet till Psaltaren, hette från början Ismael, namnet på Abrahams son, som ju också blev förvisad från sin fars hem. Boken omtalas som en sorts självbiografi, och Daoud är profeten Davids namn på arabiska, som sägs ha skrivit ner Zabor.
Ett rikt stoff som genom den flödande, lyriska prosan – gåtfull, högsinnlig och underskön i Ulla Bruncronas översättning – snarare innesluts och blir kryptiskt, än aktiveras och får liv.
