Det ska fan vara kvinna vid makten

Johannes Klenell läser biografier av två sparkade partitoppar

Publicerad 2018-12-11

Partiledarlitteraturen är en möjlighet för politikern att ge sitt perspektiv på sin karriär. Och det är två mycket kompetenta politiker som framträder i både ”Inifrån” och ”Från trängselavgifter i Stockholm till klimatavtal i Paris”, skriver Johannes Klenell.

Det blir två i sig väldigt olika böcker om partiledaröden när Åsa Romson och Anna Kinberg Batra gör bokslut över sin tid vid makten. Men tematiken blir ändå snarlik i en tid då medieklimatet gick allt snabbare. Där medvetna missförstånd över småsaker, otydlighet eller felsägningar kunde fälla en topp-politiker. Det är också, såklart, en insyn i hur män och kvinnor behandlas olika i maktens korridorer.

Det är lätt att känna med Kinberg Batra när hon idiotförklaras för ungdomens försyndelser efter att ha sagt att stockholmare är smartare än lantisar. Så även när hon råkar i ett drev när ett uttalande av henne tolkats som att hon tror att Falun ligger i fjällen. Kinberg Batra ska hela tiden vara någon annan än den hon är. Är hon mänsklig så är hon för känslosam. Är hon kall och praktisk blir hon läst som en robot.

Det känns ärligt, men också en smula tröstlöst. Borta är den feministiska och ibland fullständigt naiva pepp med rosa glitter och enhörningar som definierade början av tiotalet.

Avknoppningen av en stor del av väljarkåren efter att Moderaterna öppnat upp för förhandlingar med Sverigedemokraterna blir i Inifrån också en fråga om att balansera mellan manligt och kvinnligt. Moderaterna har definierat två väljargrupper kallade ”Lennart” och ”Bahar”. Lennart har börjat närma sig Sverigedemokraterna eller är redan där. Bahar ligger närmare Reinfeldts nymoderata hållning och vill absolut inte se partiet närma sig brunhögern. Då går hon till Centerpartiet.

Kinberg Batra slits mellan perspektiven för att hålla ihop sitt parti. Samtidigt pressas hon av partiorganisationen att ta varje chans att fälla Stefan Löfvens minoritetsregering. Det är en lärorik inblick i Moderaternas hårda partikultur. Och det blir i viss mån en förklaring till varför vi har det parlamentariska läge vi har i dag.

Läget i opinionen försvagas allt mer. Partiledaren kritiseras hårt för att de inte fäller regeringen trots att varken Centerpartiet eller Liberalerna vill göra detta. Kritik höjs mot att hon inte avsatt försvarsminister Peter Hultqvist och gått för hårt åt förre finansminister Anders Borg efter en medialt exponerad fyllefadäs på en fest.

Kinberg Batra avgick och ersattes av en man. Ett år före ett val. Moderater är, som Kinberg Batra skriver, sällan snälla mot varandra.

Även Miljöpartiet har sina problem med hur män och kvinnor döms olika. Romson beskriver sig själv som miljöaktivisten som blev politiker. Och det är också den bild som framkommer i Från trängselavgifter i Stockholm till klimatavtal i Paris.

En pragmatisk politiker som är van vid att samarbeta och göra blocköverskridande överenskommelser. Som om och om igen får se sin aktivism ge vika för en socialdemokratisk partiledare med ett miljöperspektiv fostrat av IF Metall.

Och detta i en tid då optimistisk aktivism allt mer avfärdas som pinsam, orealistisk och naiv av en skrikande kör på sociala medier som gör handhjärtan.

Romson dras med allt märkligare skandaler. Först var det en giftig båtfärg. Sedan påstods det att hon inte visste var Auschwitz låg efter en medverkan i satirprogrammet Tankesmedjan

Romson hade även anklagats för att förringa förintelsen när hon använt samma koncentrationsläger som metafor för flyktingdöden på Medelhavet. Meningsmotståndare såväl som meningsfränder vredgades över att hon skulle ha förminskat offren för terrorattacken mot konsertlokalen Bataclan. Detta för att hon samma kväll skrev på Twitter att klimattoppmötet i Paris kunde vara hotat.

Att en miljöminister med ett historiskt viktigt klimatavtal framför sig rimligen borde informera om detta spelade inte längre någon roll. Då var det redan för sent. Romson kunde inte längre göra något rätt.

Efter att partiet skakats av avslöjanden om vad som kunde vara entrism av islamister i Miljöpartiet och båda språkrören gått ut till försvar för partitoppen Mehmet Kaplan behövde något göras. Och Romson fick gå både som språkrör och minister trots att hon, mig veterligen, skött sitt uppdrag som miljöminister oklanderligt. Det manliga språkröret blev kvar.

Miljöpartister är kanske inte heller alltid så snälla.

Rent litterärt är ingen av böckerna något mästerverk. Men det ingår i genren. Romsons bok är så träigt skriven att jag ibland har svårt att hålla mig vaken under läsningen. Bokens första tredjedel om processerna bakom Stockholms trängselavgifter och Hornsgatans dubbdäcksförbud är inget publikfrieri. 

Kinberg Batra är å andra sidan väldigt inbjudande, medryckande och personlig men boken lider av ett språk fyllt av upprepningar som borde åtgärdats i en redigeringsrunda. Kanske stressades processen av en vilja att få ut boken innan regeringsförhandlingarna var avklarade. 

Det kantiga språket ger dock en viss rå uppfriskande styrka som i: ”Så vaknade jag i huset i Bohuslän, sa hej till familjen, la i en tvätt och somnade om. Vaknade igen, paddlade kajak en stund och blev biten av något litet djur på armen, slog ihjäl djuret, paddlade hem och somnade igen.”

Jag överraskas av att Kinberg Batra beskriver hur hon på en resa till Amsterdam, innan beslutet fattas om att släppa in SD, besöker Vermetzmuseum. Alltså museet för motståndsrörelsen under andra världskriget. Där lär hon sig att olika samhällsgrupper hade olika medier och samhällssyn. Den tidens filterbubblor. Hur uppdelningen ledde till polarisering som lät ondskan ta över. Att av det dra slutsatsen att man politiskt bör släppa in ett högerpopulistiskt parti, sprunget ur vit maktrörelsen, i värmen är för mig obegripligt.

Partiledarlitteraturen är en genre vars främsta uppgift är att vara en sorts ”min historia”. En möjlighet för politikern att ge sitt perspektiv på sin karriär. Och det är två mycket kompetenta politiker som framträder i både Inifrån och Från trängselavgifter i Stockholm till klimatavtal i Paris. De har, i ett svårt politiskt läge för båda partierna förhandlat och kompromissat. Inte sällan med sina egna politiska värderingar som insats.

Kinberg Batra kommer från en främst liberal bakgrund med ett globalt öppet marknadskapitalistiskt perspektiv. Hennes egen familj är multikulturell. Ändå kompromissade hon för det hon såg som partiets bästa i en konservativt nationalistisk riktning med stängda gränser.

Aktivisten Romson kompromissade med asylmottagandet för att inte bryta ned partiets klimatpolitiska projekt när socialdemokraterna stängde gränserna. Och betalade med folkets hån över hennes tårar.

Det är fan att vara kvinna vid makten i dagar då det allt mer är Lennart som dikterar villkoren.

Det säger något om vår tid att det är första gången jag läser meningar som ”Det är mänskligt att säga fel och det politiska samtalet måste klara av att det är en människa som pratar” eller frågeställningen ”borde jag ha stått på mig?” i en partiledarbok. Det känns ärligt, men också en smula tröstlöst. Borta är den feministiska och ibland fullständigt naiva pepp med rosa glitter och enhörningar som definierade början av tiotalet. 

Därför blir jag oerhört upplyft när Kinberg Batra låter ett citat ur tv-serien Game of Thrones definiera vad ett ledarskap är:

”Att bli klandrad av en massa efterkloka små fittor.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.