Frigörelse – till varje pris

Publicerad 2013-11-05

Det mest förbjudna om Kerstin Thorvall saknas i Beata Arnborgs biografi om författaren

En glad kerstin Thorvall 1999. Foto: Börje Thuresson

Kerstin Thorvall var alltid uppriktig, levde ut det hon behövde leva ut, skrev det hon behövde skriva, fullbordade sina begär och sin frihet - utan att snegla på konvenansen, det politiskt korrekta och, mindre sympatiskt, medmänniskorna. Hon skapade ett författarskap med en sprängkraft och subversivitet som fortsätter inspirera och förändra oss tvärs över generationerna.

Nu utkommer den första biografin om Thorvall, Beata Arnborgs Uppror i skärt och svart. Samtidigt kommer hennes skandaliserade roman Det mest förbjudna från 1976 i en ny pocketutgåva i Bonniers klassikerserie.

Kerstin Thorvall föddes 1925 och växte upp i en starkt kristen familj. När fadern dog blev uppfostran än mer puritansk. Tonåringen Thorvall kände sig ”inbäddad i präktighet”.

Duktigheten skulle gå igen hela livet på det arbetsmässiga planet. Hon var sällsynt produktiv - författare, krönikör, illustratör, debattör, konstnär - och ytterst professionell. Men hon revolterade kraftfullt och ursinnigt, sent i livet, och tog med sig revolten in i sitt skrivande.

Beata Arnborg ställer frågor och lämnar svaren öppna: ”I vår tid vill vi ha förklaringar och diagnoser. Vi vill veta om det liv Kerstin nu kastade sig ut i kan betecknas som något icke-friskt. Var det sexmissbruk? Följden av att eventuellt ha varit offer för incest? Sjukdom? Stämmer Kerstins egen teori att hon nu äntligen tog ut sin pubertet? /…/ Valde hon till och med att inta den bekväma offerställningen?”

Det mest förbjudna är revoltboken per se, och tyvärr en orgie i modershat och fadersidealisering: mamman står för påbud och frigiditet, pappan för glädjen och sexualiteten. Romanen bygger på Thorvalls liv, från att pappan dör och fram till femtioårsåldern, då hon äntligen lyckats frigöra sig från uppväxtens stränga förmaningar och förbud.

Den hatiska modersuppgörelsen och fadersglorifieringen är problematisk. Genom Thorvalls liv och verk går sen ett kvinnoförakt: hennes blick är riktad mot henne själv och män hon begär. De få kvinnor som förekommer är i bästa fall hennes hovdamer och i värsta fall rivaler om männens gunst.

Det är förstås ett uttryck för den patriarkala och heterosexuella ordningen, och i förlängningen för många kvinnliga författares premisser. Arnborg citerar Doris Lessing: ”Kvinnliga författares största problem är alltid hur de ska undvika att ta livet av sina mammor.”

I vilket fall är Det mest förbjudna ett mästerverk. Här finns det thorvallska livet och känslorna i skönlitterär form, konstnärligt gestaltade inifrån. Det är svindlande komplext, djupt och uppriktigt. Det är de viktigaste nyckelscenerna, traumana, som (enligt henne själv) format henne, skrivna med stilistisk skärpa och briljans - inte detaljerat, kronologiskt och ifyllt som hos Arnborg. Språket är levande och impressionistiskt, nästan dansande, lätthet och svärta, precis som hennes teckningar.

Dåtidens bedömning av Det mest förbjudna var dock övervägande negativ, manschauvinistisk, och har blivit svensk recensionshistoria. Björn Nilsson skrev i Expressen: ”Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, men på latsidan ligger hon inte.”

Det finns dock maktproblem i Thorvalls sexuella utlevelser. Otaliga är de skildringar som handlar om hennes erotiska möten med svarta män, bruna män, mycket fattiga män, utslagna män, flyktingar, och inte minst män som är mycket, mycket yngre än henne (vi pratar i vissa fall över 50 år yngre).

Arnborg skriver oproblematiserat och naivt: ”Hon älskade exotiska länder utrustade med värme och palmer och där det fanns fördomsfria män utan åldersnoja. Franska Guyana visade sig vara ’ett oskuldsfullt land för äventyrare och ensamma damer’”. Lika illa är det när Thorvall åker på sina dansresor till Senegal. Julafton år 1985 i Senegal: ”En ung pojke erbjöd henne en promenad. Hon tackade ja - även till fortsättningen.”

Arnborg antyder, men verkar tycka att det är för genant att säga något väsentligt om. Ingenstans talar hon om det i termer av sexköp. Hennes lojalitet ligger ytterst hos hennes forskningsobjekt. Den här problematiken sopas under mattan, ibland undrar jag om Arnborg överhuvudtaget ser den. Läsaren får själv dra slutsatserna.

Samtidigt förstår jag Thorvall: hennes specialitet var ju förbjudna män. Hennes uppförande i de (post)koloniserade länderna, liksom i relation till alkoholister, flyktingar och mycket yngre män i Sverige, är således helt i linje med det begär som driver henne. I sina anteckningar reflekterar hon kring kvinnokreativitet: ”Galenskap, övernaturlig, kvinnlig kreativitet hänger ihop med att överskrida tabugränser.” Thorvall var osmakligt och maxat upptagen av sin egen frigörelse, och det fanns aldrig plats att ta hänsyn till någon annans.

Arnborg blandar olika källor när hon beskriver Thorvalls liv: både arkivmaterial (brev, anteckningar, sjukjournaler etc.), hennes självbiografiska verk, samt intervjuer med dem som stod henne nära. Arnborgs bok ger en bra och bred grund för andra att slå mot och bygga vidare på. Den behöver ifrågasättas, nyanseras, styckas upp och specialiseras. Kanske av någon som vågar vara mer kritisk mot Thorvall, kanske av någon som kan göra en skarpare distinktion mellan liv och verk, och kanske av någon som förmår ge oss helt nya perspektiv på henne. För det gör inte Arnborg. Det här var ungefär det jag redan visste, fast fördjupat och mer utförligt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.