Varför dog egentligen den röda pojken?
Martin Engberg fångar småstadsliv och 1980-tal
Publicerad 2021-05-08
En cyklande pojke blir en mörk kväll ihjälkörd av en berusad bilförare.
Martin Engberg fångar i Den röda pojken förspelet till denna olycka, och de långa efterverkningarna i de tre familjerna som påverkas av den.
Alla känner alla, som det brukar vara i småstäder. Småbrukarfamiljen som förlorat sin son, som kämpar hårt med djuren och ekonomin. Gärningsmannen Sven, en supig, våldsam och impopulär gymnastiklärare, och de mopedburna bröderna Mogge och Petter som trakasserar läraren sena kvällar genom att cirkla runt hans hus varv efter varv med sina knattrande mopeder, banka på fönstren och smälla smällare.
Det som först verkar som en olycklig slump, förutom mörkret, dålig sikt, berusning och en liten rödhårig pojke som inte hinner trampa undan fort nog med sin BMX förvandlas i denna ibland surrealistiska litterära undersökning till något mycket värre, och mycket, mycket mer komplicerat. Så småningom blottas dödens riktigt långa linje. Brottets existentiella skugga faller också över de vuxna barnens liv.
Men romanen, Engbergs femte, är verkligen ingen kriminalroman som lägger pussel av hårda fakta. Den är kanske främst en tids- och småstadsskildring, vimlande av 80-talsreferenser och poplåtsrader för den som är i rätt generation.
Så varför dog egentligen den röda pojken?
Man kan nog välja efter smak och tycke, fördomar: klassmedvetenhet, människosyn – här finns en snårig skog av tillfälligheter, omständigheter, passioner. Jag känner igen min egen ilska över det oansvarigt impulsiva hos flera av dessa romanfigurer.
Martin Engberg är svår att sätta etikett på som författare. Han kan med elegant lätthet blanda medkänsla och satir, vardaglighet med det okända. Han har skrivit om framtidsvärldar (Tecknen runt huset 2006, Stjärnpalatset 2010), om en tonårspojke utan språk (Ta skada 2013) och en grym historia om en akademisk medelmåttas hämnd (En enastående karriär 2017).
Hans språk är inte särskilt originellt eller poetiskt, snarare trovärdigt och exakt. Men det som jag uppskattar mest i Den röda pojken är nog lättheten och friheten i själva berättandet, att författaren vågar dra iväg från den psykologiska realismen, från rimliga skuldkänslor, vrede, hämndlust och social skam i gestaltningen av i de olika personernas känslo- och tankevärldar, och istället blotta den oförutsägbara, förtvivlade, förunderliga mänskliga irrationaliteten.
Främst gäller det förstås barnen där rykten och skitsnack och myter så självklart svirrar ihop sig med fakta och sanning. Men det blir extra tydligt (och roligt) när man många år efter tragedin får befinna sig i den lätt dementa, och samtidigt så skarpsynta Majliss huvud. De mopedburna brödernas mor, som kanske ändå bäst kan besvara frågan Varför i detta starka och vemodiga och samtidigt drömskt utflippade ödesdrama.
