Saklig poesi med bett i det mjuka dalmålet
Birgitta Lillpers skyr naturromantiken
Publicerad 2020-12-25
Kanske ska vi skylla på Carl Michael Bellman. ”Nymf” har kommit att nästintill betyda ”prostituerad” sedan han började blanda ihop sin stockholmska halvvärld med den antika mytens.
Från början var nymfen ett naturväsen, en kvinnlig beskyddare av en källa eller ett träd. Och det är en sådan nymf i arbete vi möter i Birgitta Lillpers nya bok Kälda, en nymf med hink och gummistövlar som rensar upp i en källa i skogen hemmavid.
Man måste vara försiktig. Om man flyttar på fel stenar riskerar källan att tömmas för alltid. Man måste röra upp slammet i vattnet för att kunna fånga det i hinken. Arbetet tar tid, man fryser om bena i gummistövlarna. Men man måste försöka, ”ur sig själv / gräva fram / en självövervinnelse”.
Men det är också källnymfen själv, renserskan, som vill bli botad från sitt eget missmod. I boken möts den klassiska myten och det kristna dopet som står för övergången från kaos till riktning och tillhörighet. Man ska inte överbetona någon av dessa mytkretsar, men de klingar med som bordunsträngar i den märkligt melodiösa texten.
Arbetet med källan blir mödosamt och långdraget, självpåtaget men utan yttre tvång eller ”nödvändighet”. Allt detta är ingen ”händelse” i ekonomins mening, i den allmänna meningen. Rent vatten bryr man sig inte om, inte i det lilla.
För vad Birgitta Lillpers kallar för ”handelskammaren” är arbetet meningslöst. I ordet ”handelskammare” ligger dock, tror jag, en av naturskyddets och engagemangets missuppfattningar. Man får skilja på ekonomiska nivåer. På en kan man skaffa ett lass torv och gummistövlar och dyra hinkar. På en annan skövlas skogen och torrläggs landet. Att avfärda den låga nivån för att man hatar den höga leder in i förtvivlan och handlingsförlamning. Låt källnymfen behålla – och slippa skämmas för – den ekonomi hon behöver för sitt arbete!
”Inget var någonsin / för oss / för oss mer än för något annat”. Naturen är sig själv nog, och naturromantiken är Birgitta Lillpers djupt främmande för. Hennes poetiska modus är sakligheten. ”Källa” har med ”kyla” att göra. Tonen i boken blir så småningom ”stilla och kritisk” – orden upprepas som en böneformel. Tålamod besegrar vemod. Texten värjer sig mot all sentimentalitet. Källan är inte ”givmild” eller ”slösaktig”. Den bara finns och förtjänar respekt för det.
Poetens språk kan bli taggigt, ilsknar nästan till när naturen förväntas ”betyda” något. Det finns bett i Birgitta Lillpers mjuka långsamma dalmål. Nymferna var inte heller alltid så vänliga mot de människor som ville komma dem för nära.
