Man måste inte älska Jesus för att gilla det här
Marie Tonkins poesi är spännande och unik
Publicerad 2025-07-24
”Lili Marlene” av Marie Tonkin
”Så som du stod i lyktans sken, / en avskedsstund, då vinden ven. / Farväl, Lili Marlene, farväl, Lili Marlene.”
Så gick refrängen i en av andra världskrigets största hits, ”Lili Marlene”, spisad av såväl svenskar som nazister och allierade och med en i grunden pacifistisk text från 1915, av den tyske poeten Hans Leip.
Också den förhållandevis unga men till temperamentet befriande osamtida poeten Marie Tonkin gör bruk av melodin, för att sätta tonen, tiden och temat i sin sjätte diktsamling. Boken tillägnas Megan och Howard Tonkin, författarens brittiska farföräldrar, samt en Daniel B. Craigue, farmorns första kärlek, en amerikansk soldat som tyvärr omkom under invasionen i Normandie, blott 20 år gammal.
Mest får vi veta om farmor Megan som här får axla något av samma uppdrag som morfar lotsen i Tomas Tranströmers långdikt ”Östersjöar” från 1974, det vill säga agera vägvisare genom diktsamlingen och dess olika tidsskikt:
”Länge ville jag öppna en dikt
för dig att bli synlig i, för du har sällan
framstått så tydlig för mig som nu
när du inte är här längre, men dikter
är tågräls med oavgjord destination,
den osedda rörelsen utanför spegeln.”
Liksom hos Tranströmer öppnar sig Tonkins dikt mot det personliga minnet, men också mot ett större och universellt minne. Vi får följa den unge Craigue hela vägen från New Hampshire till förläggningen i Cornwall där han förälskar sig i farmorn, och vidare in i hans död någonstans på franska landsbygden, i juni 1944.
Ögonblicket sitter som ett yxhugg i boken, i en centralt placerad dikt runt vilken de övriga tycks gravitera på ett eller annat sätt. ”Den som dör i strid”, skriver Tonkin, ”projicerar de sista ögonblicken vidare / i tiden, bryter sig loss ur väven av stumma / skiftningar”.
Så fint är det väl kanske inte ordnat (eller vem vet?), men som poetisk föreställning eller arbetshypotes i romantikens och Schopenhauers efterföljd fungerar det åtminstone. Också hos Tranströmer finns liknande passager, liksom en befryndad syn på dikten som en sorts gränstrakt där det synliga kan idka samkväm med det osynliga, de levande med de döda och så vidare. Eller om det bara är klangen som idkar samkväm med betydelsen?
Tonkin:
”Diktens möte: en plats och en tid.
Säg inte att ord inte kan föda.
Eller att ingenting händer
när någon är med om en dikt.
Riva tyg till väven av kropp och stämma,
för att en bild ska träda fram.
Rösten är blodet, spillt i fibrerna.
Snudda, blint, och sen förbi.
Du går igenom. Men andra sidan
ser inte helt likadan ut.”
Det är friskt vågat, men varför skulle Tonkin inte, när det också är den främsta anledningen till att läsa hennes poesi. Redan i tidigare samlingar, som ”Korsfararen” (2021) och ”Sulamits bekännelser” (2023), har hon framträtt som som något så omodernt som kristen mystiker, så besvärjelseapparaturen har hon så att säga redan på plats.
Man behöver inte älska Jesus (jag gör det till exempel inte) för att tycka att hon skriver spännande, bra och eget, som i de citerade styckena ovan. På minussidan finns att hennes dikter ibland framstår som lite slarviga eller hastigt nedtecknade, och måhända finns också en tendens till slätstrukenhet i detaljarbetet. Det senare troligtvis till följd av det förra:
”Tiden är en golvpendyl sjunken / i stigande vatten vars / visare de levande inte ser.”
Klockor utan visare – var det inte sådant man ritade på teckningen i åttan, för att få det att se ut som surrealism eller något? Och hur står det till med syftningen egentligen? Golvpendyl?
Låt dock inte detta avskräcka. Diktsamlingens 160 sidor (!), alla härligt anspråksfulla och prunkande av referenser till Shelley, Blake och andra kanoner, förlöper i stort sett utan mankemang. Som extrabonus en hemtrevlig notapparat i vilken vi bland annat får veta att Hitlers propagandaminister Goebbels gjorde vad han kunde för att förbjuda visan om Lili Marlene, men utan framgång.
Vad är väl världsherravälde mot en kyss under en gatlykta?
