Trubbiga mördare och typiska offer

Ulrika Stahre läser boken som slaktar myter om svenska deckarundret

Publicerad 2018-01-03

Är svenska deckare verkligen samhällskritiska, i Sjöwall-Wahlöös anda?

Och skildrar de oftast bestialiska mord utförda av psykopatiska massmördare? Hur ser det svenska deckarundret egentligen ut?

Dessa frågor besvaras i viss mån av Karl Berglund som i en tredelad avhandling (!) nu kommit fram till den sista och avslutande studien: Död och dagishämtningar, en kvantitativ undersökning av ett urval av de bäst säljande författarnas verk (24 stycken, bland andra Jens Lapidus, Henning Mankell, Lars Kepler och Åsa Larsson) under 2000-talets början.

Kvantitativ metod är trubbig. Visst går det att räkna mordvapen, metoder, huvudpersoners kön och klassbakgrund etc, men urvalet är ändå ganska litet (drygt 100 romaner av de mest framgångsrika författarna) och räknandet kan inte ta hänsyn till frågor om stil och dramatik. Men det Berglund får fram är ändå så tydliga tendenser att hans slutsatser förmodligen håller.

”Lars Kepler”, pseudonym för Alexander och Alexandra Ahndoril.

De bestialiska morden existerar, men är i minoritet. Det absolut vanligaste sättet att bli mördad i en deckare är att bli skjuten. Mördaren har planerat sitt brott och har tydliga motiv – vilket skiljer sig från verklighetens mer slumpartade mordfall. Det blir ingen deckarintrig om inte en gåta skulle finnas i botten, men realistiskt är det inte.

Gärningsmännen är antingen överklass eller marginaliserad underklass. Medan medelklassen kämpar med sina livspussel och dessutom behöver riskera att antingen mördas eller lösa mordgåtor. Berglund drar den mycket rimliga slutsatsen att identifikationen som läsaren förväntas känna med huvudpersonen styr, samt förstås att de flesta författare hör till medelklassen.

Intressant är, och det tycker jag mig själv ha noterat, att då kvinnor och barn är offer är de oskyldiga, medelklassiga och skötsamma. Manliga mordoffer är i högre grad stigmatiserade, själva brottslingar eller åtminstone på något sätt långt från samhällets mittfåra.

Åsa Larsson.

Vad gäller det samhällskritiska konstaterar Berglund bara att det inte är självklart kritiskt att beskriva samhällsproblem. Själv kan jag ibland tänka att både deckarläsning och filmer i samma genre också kan ligga till grund för stora gruppers rädslor – för kriminalitet och främlingar.

Berglund menar att ”alarmistiska” är ett bättre ord för att beskriva de svenska deckarna, i stället för ”realistiska”. För samhällskritiken håller sig inom ramarna för vad en allmänhet anser upprörande (girighet, korruption) och så länge förövare är främlingar och morden noga planerade hämndaktioner finns ingen realism. Svenska deckare är lika genrebestämda som överallt i världen – bara det svunna folkhemmet har gjort att de kunnat placeras in i mallen samhällskritiska.

Deckarundret skulle i så fall möjligen spegla det svenska samhällets snabba förändring. Detta är Berglund inne och nosar på, och han konstaterar en specifik skillnad vad gäller det tidiga 2000-talet och det är de många kvinnliga hjältarna. Å andra sidan skulle man faktiskt kunna se dem som alibin, som ventiler i ett samhälle som har uppenbart svårt att leva upp till ”världens mest jämställda”.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.