Läs tyst – och hör scen
Uppdaterad 2016-10-31 | Publicerad 2016-10-28
Claes Wahlin om en sökande dramatiker och essäist
Dramatik publiceras alltför sällan i detta land. Av den norske dramatikern Jon Fosse har endast en volym tidigare givits ut, Skådespel (2003) och nu också Fyra pjäser, som innehåller Flicka i gul regnjacka, Dödsvariationer, Jag är vinden och Vinter.
Fosses pjäsmanus liknar poesi, alla överklivningar mellan de korta raderna skapar en sällsam rytm och en avskalad, minimalistisk text. De egenskaper som läsningen gör tydliga hörs inte alltid på scenen. Och i viss mån är hans pjäser som gjorda för att läsas tyst, det finns en stillhet kring orden, världarna hans pjäsfigurer lever i är tydligt avgränsade mot en igenkännbar yttervärld.
Så vad är det Fosse vill med sina texter? Några svar får vi i essäsamlingen När en ängel går genom scenen, där tjugo korta texter från 1993 till 2000 har valts ut. Fosse skriver också romaner och poesi, han började sin bana med prosa och om de har något gemensamt med dramatiken, så är det i hur romanpersonernas liv också befinner sig i ett slags värld skild från den yttre. När väl den omgivande världen ger sig till känna, så är den nästan alltid hotfull.
Fosse ser litteraturen som den sekulariserade världens mystik. Han skriver att litteraturen vill förstå, men den misslyckas. Däri blir den djupt mänsklig, och nöjd med sin oförmåga i så motto att den accepterar förutsättningen, men fortsätter att leva. Litteraturen är ett sökande, där det enda säkra är att något slutmål inte finns.
Om detta låter, ja, mystiskt, så är det inte något som belastar Fosses texter, varken romanerna eller pjäserna. Inte heller i dessa essäer, som är skrivna så enkelt det bara är möjligt. De trevar sig fram, och visserligen om de är skrivna i en helt annan stil än romanerna eller dramatiken, så finns här samma slags avskildhet, en plats som är tydligt avgränsad mot allt som kan tänkas störa. Paradoxalt nog så innebär det inte någon världsfrånvändhet, tvärtom.
Snarare handlar det om att Fosse intresserar sig för det essentiella, valfrändskapen med de författare som han erkänner skuld till har också skrivit fram högst egna världar: Samuel Beckett, Thomas Bernhard och, ofrånkomlig för en norsk författare, Henrik Ibsen. Den inre oändligheten står mot det yttre begränsningarna, skriver Karl Ove Knausgård i volymens förord. Det är inom oss som det betydande sökandet sker. Litteraturen är dess tafatta eko.
