Mamma mia vilken roman!
Viktoria Jäderling hyllar Elena Ferrantes flammande debut om hatkärlek mellan mor och dotter
Publicerad 2018-04-12
Efter den flåshurtiga febern kring Elena Ferrantes Neapelsvit är det som att slå upp ett fönster och andas frisk luft att läsa hennes täta debutroman på svenska. Där Neapelsviten är episkt förklarad och pratig, är debutromanen liksom andraromanen Dagar av ensamhet, helt renons på transportsträckor: intensiv, drastisk och okonventionell.
Och så titeln Plågsam kärlek (L’amore molesto på italienska), som både är absolut lekfull och allvarlig – precis som romanen. Den kräver sin översättare och Barbro Anderssons kittlande prosa är en ren njutning att läsa.
Jag vet faktiskt inte när jag senast läste ett så uppriktigt och uppfriskande modersporträtt. Den flammande hatkärleken mellan mor och dotter är lika illusionsbefriad som den hos Jamaica Kincaid. Både Ferrante och Kincaid skildrar döttrar som tror sig behöva utplåna det i dem som påminner om modern för att bli självständiga jag. Det innebär att bryta sig loss från en plats, ett genus, en klass. Sålunda har Ferrantes Delia brutit upp från de stinkande fattigkvarteren i Neapel där modern Amalia verkat som skräddare, för en karriär som serietecknare i Rom.
Nu reser hon tillbaka till Neapel efter att modern hittats död vid havsstranden där familjen hyrde stuga om somrarna under femtiotalet. Kvar finns en påträngande livlös moderskropp, endast iklädd behå från en exklusiv underklädesbutik i Neapel, och ekon efter underligt frivola telefonsamtal till dottern dagarna innan hennes död.
”I stället för sentimentaliserade och prydligt avklarnade bilder kastas läsaren runt i ett litterärt riskabelt och hårt tuktat kaos”
I Neapel är männen patetiskt uppblåsta och odugliga, men patriarkatet lever i all sin absurditet. En sammanhållande trio bestående av maken, älskaren och brodern har ägnat sina liv åt att kontrollera Amalia. I detta spänningsfält befinner sig nu dottern.
Minnesbilderna av modern följer inte gängse litterära mönster. I stället för sentimentaliserade och prydligt avklarnade bilder kastas läsaren runt i ett litterärt riskabelt och hårt tuktat kaos. I dotterns deliriska rekonstruktion av moderns sista dagar blir frånvaron så påtaglig att modern blir ett varande överallt; i tingen hon lämnar efter sig (smutsiga trosor!), i barndomens skitiga kvarter och mörka prång, och i dotterns egen kropp, vars underliv börjar blöda vid tanken på att hon äntligen slipper oroa sig för modern.
Det är det här främmande hålet i varje modersgestalt när hon vänder bort sin blick som Ferrante i sin tur inte vänder bort blicken ifrån. Hon dömer och väjer inte för det komplexa hos en misshandlad människa som samtidigt ”finner sig” och fintar det patriarkala våldet. Tvång och frihet är komplicerat sammantvinnade i den bedrägligt oansenliga modern som är samtidigt rädd och glad, pryd och gäckande, samtidigt nyfiken, förvirrad och målmedveten. Jag blir upplivad av den här romanens illusionslösa och känsloladdade hållning kring människors frihetssträvanden, som i detta konstaterande av Delia: ”Vilken troskyldig och tanklös försköning det hade varit att försöka ge definitionen ’jag’ åt denna påtvingade flykt från en kvinnas kropp”.
Den kommer inte att omfamnas av den breda läsekretsen, å andra sidan är det rätt skönt att ha sin feber i fred.
