En känsla av ett jag som flyter omkring

Paul Valérys tonfall må vara gubbigt – men hans grävande i jaget är aktuellt

Publicerad 2022-03-23

Paul Valérys ”Den fixa idén” har för första gången utkommit på svenska. ”Överlag är Joachim Forsgrens översättning välfungerande, och både hans eget efterord och Jan Holmgaards förord matnyttiga” skriver Sven Anders Johansson i sin recension.

Tolv gånger lär Paul Valéry ha nominerats till Nobelpriset. Vem läser honom i dag? De svenska översättningarna är få och ganska ålderstigna. Kanske är det rimligt. Hans strama poesi ligger rätt långt från dagens ideal.

Samtidigt är det något sorgligt i detta, hur spannet för det som skrivs, översätts och framför allt uppmärksammas tycks bli allt snävare.


I det perspektivet är det glädjande att Den fixa idén nu översatts till svenska för första gången. Hybridförlaget Ekström & Garay har inte direkt gått från klarhet till klarhet, men den här gången förtjänar de faktiskt beröm. Visserligen är korrekturfelen lite för många, men överlag är Joachim Forsgrens översättning välfungerande, och både hans eget efterord och Jan Holmgaards förord matnyttiga. Utgåvan är dessutom tvåspråkig – efter översättningen följer det franska originalet.

Att Valérys aktier inte står på topp hindrar inte att han är en rätt intressant figur. I sitt inträdestal till Franska Akademien levererade han – under sken av den hyllning som tillfället krävde – en skoningslös sågning av föregångaren Anatole France, vars namn han inte ens nämnde. ”Välsignade är de författare som befriar oss från bördan att tänka och skickligt lägger en lysande slöja över tingens komplexitet.” Elak kritik är ingen nyhet.

Den fixa idén består till största delen av en dialog mellan ”Jag” och ”Läkaren”. Inledningsmeningen tecknar lakoniskt en livskris: ”Jag var rov för svåra plågor; några mycket livliga och intensiva tankar hade fullständigt tagit över mitt förnuft, liksom min föreställning om världen kring mig.” Anspelningen på Dantes Komedi, med jaget som har gått vilse halvvägs genom livet, är tydlig, men 600 år senare har vilsenheten flyttat in i subjektet: jaget är ett offer för sina egna tankar, sina fixa idéer.

Han stöter på ”Läkaren” som står och målar ute vid havet och ett både lekfullt och djuplodande tankeutbyte om allt mellan himmel och jord – vetenskapen, biologin, litteraturen – tar vid. Det slutar med läkarens konstaterande att ”En ensam människa är alltid i dåligt sällskap.”


Tonfallet är rätt gubbigt, men grävandet i subjekts konstitution är trots det högst aktuellt. ”När man tänker på mängden möjliga beståndsdelar för idéer och handlingar som finns inom oss […] som undan för undan kopplas samman i nuet och gör oss till dem vi är!”

Ja, vad är det egentligen som håller ihop en individ? Läkaren kastar in ”det undermedvetna” i diskussionen, men jaget är kallsinnigt. I stället tecknar han en bild eller känsla av att vara mångsidig, flytande: ”Kort och gott – att vara flera … Och leva … i flera dimensioner.” I dag, i de digitala kontrollapparaternas tid, betingas vi snarare av något utanför oss själva. Och ändå är Valérys bild besynnerligt träffande.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.