Ledarkrönika förklädd till mordutredning

Lena Andersson har skrivit en perfekt postmodern roman

Publicerad 2022-08-17

Lena Andersson (f. 1970) romandebutererade 1999. År 2013 tilldelades hon Augustpriset för ”Egenmäktigt förfarande”.

Riktigt bra grävreportrar har ofta ett konspirationsteoretiskt drag.

Inte så litet heller, om jag ska vara helt ärlig. De allra bästa anar en gigantisk sammansvärjning bakom nästan varje buske.

Den där paranoian är deras bästa arbetsredskap. För ibland visar sig ju en och annan konspiration vara helt sann, och utan sjukligt misstänksamma reportrar skulle de aldrig ha avslöjats.

Frågan är om en småparanoid läggning är ett lika användbart verktyg för en romanförfattare?

Lena Andersson är inne på frågan i sin nya roman Koryféerna.


Om den magnifika sammansvärjning hon presenterar i boken verkligen hade något med verkligheten att göra, borde hon då inte göra något annat med sina kunskaper? Vad fyller egentligen en sån här roman för funktion när man kan hitta på sina egna fakta?

Hon har onekligen förstått konspirationsteoriernas hypnotiska lockelse.

Det som gör att miljoner människor varje dag samlas framför Alex Jones och alla hans epigoner är att de hela tiden dammsuger verkligheten i jakt på små, små avvikelser från det förväntade. Och sen dissekerar de sina triviala faktafynd sönder och samman. Varför kan ingen förklara solkatten i kameralinsen om klockan är fem på eftermiddagen? Varför står det i rapporten att hålet i båten är 8 meter och inte 9 meter? Varför övernattade Hans Holmér i Borlänge när Vasaloppsstarten är i Sälen?
Detaljen vinner alltid över helheten.


Den senaste installationen i Lena Anderssons ständigt pågående granskning av det socialdemokratiska folkhemmet handlar, kanske inte helt överraskande, om Palmemordet. Hon har redan skrivit några kolumner i ämnet, så förr eller senare var hon väl tvungen att presentera sina tankar i bokform.

Det blev alltså en roman.

Eller en ”konspirationsroman” som det står på omslaget.

Olof Palme kallas ”Carl Stjärne”, Hans Holmér heter ”Rolf Utterström” och Sverige går till och med under namnet ”Thule”, så förlagets jurister borde kunna sova gott om natten, trots att romanens motsvarighet till Lisbeth Palme framställs som en iskallt beräknande lögnare.

Men faktasmulorna från det högst verkliga mordet på Olof Palme 1986 strösslas så pass jämnt över boksidorna att ingen med aptit på historiska skandaler ska behöva tappa uppmärksamheten.

Jag behöver knappast varna för spoilers här, man läser inte Lena Andersson för hennes snillrika intriger, utan för att hon är den svenska borgerlighetens husfilosof.

Den ytlige ”ironikern” och journalisten Roger Lilja, som helt saknar den grävande reporterns konspirationsteoretiska böjelser, har fått i uppdrag att skriva en minnesartikel om statsministermordet. Utan att förstå vad han ger sig in på söker han upp den tillbakadragne samiske juristen Nils Niia, som visar sig ha fått tillgång till hemligt material från en pensionerad vän i säkerhetstjänsten.

Motvilligt börjar Niia spinna en berättelse som riskerar att kullkasta Liljas hela värld.
Den skeptiske reportern kräver bevis, men Niia rör sig inte med så triviala sanningsbegrepp. Hans polisutredning tilldrar sig på ett rent ontologiskt plan.

I Koryféerna börjar det bli uppenbart att Lena Andersson inte är särskilt intresserad av socialdemokratin i sig.

Hon är intresserad av makt.

Hon misstror den djupt, vilket är bra. I dag håller maktberusade socialdemokrater på att gräva den svenska utrikespolitikens grav genom sin fåfänga och misslyckade Nato-ansökan. Ett antidemokratiskt haveri som Lena Andersson synat skarpt.


Men romanen har svårt att dölja sin enorma fascination för makten. Den är ett försök att tränga in i dess allra innersta kretsar, hela vägen in till det konspirationsteoretiker entusiastiskt kallar ”den djupa staten” – en särskilt mörk plats, där maktfullkomliga tjänstemän manipulerar demokratin för syften som bara de själva känner till.

Det finns ett genuint osunt drag i den här romanen. Visst finns det goda skäl att sparka på journalistiken, men att den granskar folks påståenden, borde inte vara ett av dem.

I Koryféerna försöker en handfull sammansvurna män – fanatiskt frälsta på sin socialdemokratiska ingenjörskonst – mörklägga det chockerande mordet på Carl Stjärne.

Jag behöver knappast varna för spoilers här, man läser inte Lena Andersson för hennes snillrika intriger, utan för att hon är den svenska borgerlighetens husfilosof. Dessutom är det självfallet min plikt som journalist att alltid sätta sanningslidelsen i första rummet … förlåt om jag låter som en Lena Andersson-roman, nu. Här pratar alla som om de deltog i en paneldebatt i P1. Ingen reagerar om man förklarar skattetrycket med ett resonemang om Axel Hägerström och Uppsalaskolans historiesyn.


Koryféerna må vara en ledarkrönika förklädd till en mordutredning, men inte mig emot. Få andra svenska författare är förmögna att bjuda på samma intellektuella utmaningar som Lena Andersson.

Och i hennes tolkning av detta berömda mord är det viktiga att hotet kommer inifrån. Mordet är en symbol för hur socialdemokratin förtär sig själv under sin egen tyngd – en rörelse som inte har någon annan lära förutom själva tron på framsteget.

Anderssonskans Palme har nämligen fått för sig att han ska förvandla det vacklande Sovjetunionen till ett globalt socialdemokratiskt imperium för att bromsa nyliberalismens framfart. Men den djupa staten uppskattar inte hans förhandlingar med Moskvas utsända …

Det mest chockerande är egentligen en helt annan grej än att romanen beskriver en sammansvärjning i statsministerns allra närmaste krets.


Lena Andersson har med Koryféerna skrivit en närmast perfekt postmodern roman. En genre jag själv alltid varit larvigt förtjust i.

Låt er inte luras av att hon i boken försöker argumentera för hårdare tag i kriminalvården och gnäller lite allmänt på feminister och socialister som inte förstår RÄTT och FEL, den här boken kan enkelt tryckas in i din samling med postmoderna deckare i bokhyllan, mitt emellan Thomas Pynchons Inherent vice och Jan Kjærstads drift med Hans Holmér i romanen Rand.

För precis som mästarna i genren väver hon lager på lager av fiktion kring en gåta som aldrig riktigt når en lösning. Och i centrum för berättelsen står postmodernisternas favoritkaraktär – en sorts Scheherazade (berättaren i Tusen och en natt) som både förför och förvillar huvudpersonen med sin oemotståndliga historia.

Sensmoralen är att den som kontrollerar narrativet kontrollerar makten. Kanske att fiktionen är en källa till sanning? Hon namedroppar till och med Foucault, Robbe-Grillet och Barthes.

Fan har onekligen blivit gammal.


I slutändan sticker hon kniven allra djupast i journalistiken. Den är feg, lojal med makthavarna och försöker, hör och häpna, faktagranska folks påståenden.

Det finns ett genuint osunt drag i den här romanen. Visst finns det goda skäl att sparka på journalistiken, men att den ägnar sig åt faktagranskning borde inte vara ett av dem.

Att postmodernismens självutnämnda fiende, Lena Andersson, kunde skriva något sånt här är faktiskt en rejäl överraskning.

Något måste ha hänt?

Eller har hennes sunt förnuft-liberalism alltid varit fake news? Kanske är hennes ledartexter i SvD bara ett skådespel för att mörklägga en betydligt större påverkansoperation för att uppluckra vårt sanningsbegrepp?

Jag säger inte att det är så.

Jag bara ställer frågan!

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.