En pulserande roman om en man i kris

Eric Rosén står för ett berättartekniskt trollerinummer

Lätt har han det inte, Marcus, huvudpersonen i Eric Roséns debutroman Ett bättre djur. Hans älskade hustru har dött, dagarna är obönhörliga som en sorgmarsch. Och sedan går det utför. Marcus är säker på att den underbara Charlotte har blivit felbehandlad under sin sjukdom. Han söker efter den skyldige, han vill ställa till svars, utkräva ansvar – han lever kort sagt i en värld av klichéer. Men de är nästan det enda som håller honom uppe. Tillvaron händer honom, som om den vore en komplott han inte förstår sig på, ett grymt spratt förövat av Någon. Inte har han det lätt.

Rosén suger in läsaren i Marcus värld, i hans sätt att tolka omgivningen, hans vrede och hans tillkämpade sätt att hantera sitt livs katastrof. Det är så skickligt utfört att läsaren först tror att Marcus har rätt eftersom känslorna är så starka: så här känns det och därför är det så. Först gradvis visar sig världen också rymma andra sanningar, osedda av Marcus. Han tvingas till smärtsamma omprövningar, men här kan de inte avslöjas. Det skulle röja för mycket av en intrig som i grunden är en psykologisk thriller.

Denna grymma berättelse om en man i kris är ett berättartekniskt trollerinummer. Knepet är att det som egentligen är en jag-berättelse framförs som en han-berättelse – att allt filtreras genom Marcus medvetande, fast det tycks finnas en utanförstående berättare. Men tillräckligt mycket läggs till vartannat för att läsaren ska kunna se med andra ögon än Marcus, se på honom utifrån och genomskåda illusionerna.

Samtidigt är det en historia om klass och hierarkier – återigen något som bara skymtar i Marcus ögonvrå. Arbetarklass möter medelklass: Marcus är en yrkesstolt plattsättare, Charlotte arbetar på hr-avdelningen på en hotellkedja. Deras hemlighet är den fysiska attraktionen, men också sådana krafter kan tyna bort. Gick det fel? Och var gick det fel? När minnena inställer sig för ovälkomna vittnesmål skakar Marcus värld.

När döden tar Charlotte blir Marcus ensam med tonårsdottern Elin. I romanen fungerar hon som den berömda kanariefågeln i gruvan, den som varnar redan innan faran är uppenbar. Genom hennes repliker fattar läsaren – och kanske Marcus – att allt inte är som det borde vara med honom. Skildringen av deras förhållande är en ganska obarmhärtig förevisning av faderliga tillkortakommanden.

Allt laddas upp mot ett känslostarkt slut med sina egna överraskningar. Vad händer med Marcus när han inser vad han inte tidigare har förstått? Kan han hitta ett sätt att leva bättre? Eller lurar han bara sig själv? På slutsidorna lämnar läsaren omtumlad en berättelse där självinsikt och självbedrägeri är onda tvillingar i en ständigt pågående förväxlingstragedi – en pulserande roman av en författare som förstår att det är synd om människorna och att läsaren är värd det bästa.

Eric Rosén är biträdande kulturchef på Aftonbladet, därför recenseras hans roman av Johan Svedjedal, författare, kritiker i DN och professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet