Joakim Pirinen

Många känner Pirinens ensamhetsgestalt

Sidorna blir ibland närmast en fysisk prövning för läsaren

Av: 

Kristina Lindquist

Ur Joakim Pirinens ”Hundratvå år av ensamhet”.
Ur Joakim Pirinens ”Hundratvå år av ensamhet”.

BOKRECENSIONER

Under en period i livet när jag bodde på egen hand och inte var så nöjd med det, hände det att en röst började kommentera mina ensamma handlingar. ”Jaha, du ska sätta på kaffe? För en kopp då eller? Känns ju värt.”

Det var väl skammen som talade. Eller kanske bara längtan efter att vara en ”svarad människa”, som författaren Malin Lindroth uttrycker saken i sin omskakande essä Nuckan från 2018.

Skälet till att jag överhuvudtaget vågar nämna den där rösten här är att det numera aldrig är tillräckligt tyst hemma för att jag ska höra den. Eller handlar det helt enkelt om Pirinen-effekten? Sveriges kanske främste serietecknare har många kvaliteter, och en av dem är att han vägrar låta läsaren känna sig som ett freak.

Joakim Pirinens tjugonde bok Hundratvå år av ensamhet börjar med att en sambo flyttar ut och ensamheten flyttar in, bokstavligt talat, i form av en påträngande man med ölmage och randig fotbollströja. Mikojan heter ensamheten, och han är både strikt personlig och allas på samma gång.

Strax börjar han gapa om att det är dags att äta nattmacka, kolla på porr och skicka dumma jävla mejl klockan fyra på morgonen. När hans värd går på fest drar inkräktaren på sig fracken och blir till ett ensamt hav att drunkna i, medan gemenskap pågår precis intill. ”Ensamheten speglar sig” är den första och tongivande serien i vad som bäst kanske kan beskrivas en grafisk och spretig novellsamling, tecknad under det isolerade coronaåret 2020.

”Tyvärr blev albumet totalt misslyckat”, skriver Pirinen själv i en metaserie-ruta och hoppas lite kokett att läsaren inte blev lika besviken som han. Absolut inte, men kvaliteten på det här albumet är ungefär så ojämn som en författare med väldigt hög lägstanivå kan unna sig.

Serierna om ”Döda paret” i den arkitektritade villan på Lidingö går på rutin, och dubbelsatiren om den europeiska synen på afrikanska flyktingar fungerar inte riktigt. Visst blottläggs ett slags rasistisk bildlogik på ett effektivt sätt genom dessa serier, där vita figurer kan ritas i princip hur apart som helst och ändå passera som jämlikar – danskarna är exempelvis sluddrande sängar, svenskarna praktiska stolar. Så grundmurad är vit status i relation till resten av mänskligheten. Men greppet faller ändå tämligen platt, både som humor och som samhällskommentar.

Andra delar bärs fram av en förbluffande rytm och precision. Bildernas expressiva tilltal krokar arm med texten och sidorna blir närmast en fysisk prövning för läsaren. Språket är meningslöst, uttrycket är allt.

Den mest fulländade delen av albumet är utan tvekan den mardrömslika och tätt sammanhållna serienovellen ”Vilse i ett ofullbordat andetag”, där en kvinna fastnar i en varp som sätter hennes inre och yttre tid ur spel. ”Om du vill skiljas så har jag redan gjort det”, säger hon till sin man när de lägger sig på kvällen.

Och ändå. Helst hade jag velat umgås en hel serieroman med den buffliga och smådryga ensamhetens gestalt Mikojan, klädd i randig tröja och med en blick som aldrig viker. Vi är nog rätt många som har träffat honom.

Kristina Lindquist

Not: Joakim Pirinen tillhör kultursidans skara av medarbetare. Därför recenseras hans bok av Kristina Lindquist, kritiker på Dagens Nyheter.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Vadå en ensam galning?

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Joakim Pirinen

Ensamhet

Serier