Ibland för dikten tankarna till tysk porr
Malte Perssons ”Undergången” handlar om inget – och är lysande
Publicerad 2021-04-23
När svenska språket på 1600-talet upptäckte sin egen förmåga att forma poesi använde författarna gärna de inlånade klassiska versmåtten. Georg Stiernhielm skrev Hercules på fulländad hexameter. Pseudonymen Skogekär Bergbo skrev en lite stapplig men underbar sonettsamling som hette Wenerid.
Sonetten gick sen under jorden fram till Erik Johan Stagnelius i början av 1800-talet och Carl Snoilsky femtio år senare. I modernismen kan man se två motsatta tendenser. Erik Lindegren och Göran Sonnevi spränger sönder sonettformen och behåller egentligen bara de fjorton radernas ytterväggar. Lars Forssell och Lars Gustafsson, den senare med öppna referenser till barockens diktare, ger sig det intrikata klensmidet i våld med alla de svårigheter och ljuvligheter det innebär.
Gustafsson kallade sig, med vilken rätt kan ju diskuteras, för antimodernist. Hur blir det då när en kämpande postmodernist och retsticka som Malte Persson tar sig an de åldriga formerna? Det blir, som man kunde förutse, lysande och tveksamt på samma gång.
Malte Persson har övat länge. Bästa skolan har varit att översätta rimmad tysk poesi som Heinrich Heine och Rainer Maria Rilke. Hos den senare uppskattar han inte de sena elegierna och sonetterna – där ligger en postmodern markering mot dessa modernismens ikoniska verk.
Mästarprovet kommer nu med Undergången, en massiv samling sonetter, terziner och villaneller. Boken nästan skriker ”Jag kan! Jag kan!”. Och lika stolt som över formen är den över att den lyckas göra storverk av bokstavligt talat noll och ingenting. ”0x0=0” står det med stort eftertryck på omslaget.
Den fulländade formen är lika viktig och tillfredsställande som innehållet. Kanske viktigare. Undergången är ett vanligt njutningsmedel just nu. Man kan nästan höra hur folk smackar och suger på ordet när man säger ”dystopi” i P3.
Hos Malte Persson slås i några omfattande sviter med sonetter fast att alla gudar är döda och att det nog är ganska bra. Förtrollningen är bruten! Därtill kommer alla människor att försvinna, och det är nog också i sin ordning. En lite mer konkret förfallsbild är hämtad från en ruttnande kvart i Berlin – på terziner. Det ser nästan ut som i en estetiskt avancerad tysk porrfilm.
Vad som slår mig är alltså att boken inte handlar om nånting alls. Sällan drar ett stråk av förändring eller motsägelse genom texterna. Allt är av samma genomgjutna gods. Här finns långa kataloger på blankvers över tidens samtalsämnen. Man kommer att tänka på Göran Palms evighetslånga vintersaga.
Boken sträcker sig in i pandemin och ansluter till de lyriska monografier över sjukdomen av Håkan Sandell och Ulf Nygren som redan kommit ut. Men sällan bryter texten upp det stora narrativet om att allt tack och lov går åt helvete.
Det här är en utmanande bok. Dess motsättningar finns inte i ämnesvalet som är mycket konventionellt. Poängen och dialektiken ligger i stället i den starka kontrasten mellan en lysande genomförd språklig ordning och en innehållslig entropi av sällan skådat slag. Boken är uppenbart gjord för att avnjutas, inte för att förfäkta idéer. Jag måste medge att jag trots allt är ganska svag för den sortens metanjutning.
