Inga rysningar från Saviano

Carl-Michael Edenborg: Gomorra-författaren på alltför djupt vatten

Publicerad 2017-10-14

Roberto Saviano har just utkommit med ”Blodsleken”.

Den napolitanske författaren Roberto Saviano lever under dödshot, ifall du inte redan visste det. Men det gör du kanske, för det verkar vara hans och hans förlags främsta selling-point: ”dödshotad.” Det vill säga: han skriver med fara för livet, hans texter andas risk och hot och rädsla, hans mod liksom borgar för deras kvalitet. 

Men många människor – stalkade kvinnor, avhoppade gangsters, obekväma journalister, kontroversiella politiker – lever under dödshot (förutom alla vi andra på ett mer biologiskt sätt). Att en författare riskerar att bli mördad gör inte automatiskt dess litterära verk kraftfulla, originella, rörande, intensiva, vackra, hårdkokta, experimentella eller vad läsaren nu är ute efter.

Saviano slog igenom med dunder och brak med Gomorra (2007) som exponerar den organiserade brottsligheten kring den syditalienska jättestaden. Saviano kallar den själv för roman men den läses oftast som reportage i någon av de hundratusentals exemplar som spritts på oräkneliga språk över världen.

”Zero zerozero” (2013), med fokus på kokainets betydelse, presenterades envist som roman men lästes lika envist som reportage. Savianos novell- och essäsamlingar har även de främst setts som journalistik.

Förra året skrev Saviano äntligen en roman som även läsarna uppfattar som roman: Blods­leken, den första delen i ”maffia­serien Camorrans barn”. Brombergs förlag släppte den nyligen på svenska, i en fullfjädrad översättning av Ida Andersen.

Men nu har Saviano hamnat på djupt vatten som kryllar av hungriga fiskar. För gangsterbiografier och deckare (”kriminalromaner”) går det tretton på dussinet av. Ofta återkommer samma element: tonåringar utan framtid som drömmer om dyra bilar, maktlösa och förtvivlade föräldrar, bestialiskt våld som glider mellan mobbning och tortyr, droger, fängelsebesök, korruption, heder, svartsjuka, hora-madonna-komplex, the works.

Och då hans nya bok faktiskt är en roman tvingas Saviano mäta sig med andra romanförfattare, som Elena Ferrante, vars fängslande stil och skickligt komponerade berättelse om två napolitanska väninnors uppväxt, liv och åldrande i Neapel, inklusive skildringar av camorran, har erövrat mängder av läsares hjärtan.

Jämförelsen med Ferrantes romaner lämnar inget kvar av Savianos text. Det är möjligen viktigt att napolitanska tonårsdesperados liv skildras, och få är så insatta i deras verklighet som Saviano. Samtidigt lyckas han inte skänka sin text vingar eller ens en förgylld rustning, eller ens skriva ett enda stycke som får mig att dra efter andan och känna rysningen av verklig litterär magi.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.