John Le Carrés samlade minnen

Uppdaterad 2018-08-20 | Publicerad 2016-10-26

Carsten Palmær har läst memoarer skrivna av en blygsam gentleman

I en krönika nyligen påpekar den israeliske författaren Uri ­Avnery att gamla ledare för ­Israels olika underrättelsetjänster ofta kommer ut som fredsduvor när de väl gått i pension.

Anledningen, skriver Avnery, är att underrättelsecheferna, till skillnad från Israels politiker, vet vad de talar om. De har infiltrerat palestiniernas organisationer, de har fängslat och torterat dem och försökt vända dem till informanter. De har lärt känna sina fiender och respekterar dem.

John Le Carré – pseudonym för David Cornwell – arbetade i tio år som brittisk underrättelseagent under diplomatisk täckmantel. 1963 slog han igenom som författare med Spionen som kom in från kylan. Visst hade han föregångare; både Somerset Maugham och Graham Greene hade arbetat för underrättelsetjänsten och skrivit underhållande och insiktsfullt om sina erfarenheter. (Maughams Ashenden var Raymond Chandlers favoritbok inom spänningslitteraturen).

Den utomordentlige stilisten Le Carré förändrade agentromanen för all framtid. Hans spioner är varken hjältar eller skurkar utan luggslitna förlorare, gäckande skuggor i ett kallt strålkastarljus. Idealen har bleknat. Det handlar mer om dubbelspel än om ­fosterlandskärlek. Säkerhetstjänster i öst och väst blir ­varandras spegelbilder lika mycket som ­varandras mot­ståndare. 

I drygt ­tjugo spänningsromaner har Le Carré fortsatt att granska den hemliga världen och maktspelet. Alla böckerna håller inte samma klass, men alla jag läst – de flesta – är utomordentlig läsning, spännande, gripande och burna av ett lågmält ursinne som på senare år ofta riktats mot kapitalets segertåg efter det kalla krigets slut. Den gamle brittiske spionen har, i likhet med sina israeliska kollegor, tagit ett rejält kliv vänsterut. Illusionslös och trovärdig har han varit hela tiden.

85 år gammal kommer han nu ut med Duvornas tunnel, en ­samling minnen som lyfter fram andra människor mer än honom själv. Le Carré har förblivit ­brittiskt väluppfostrad, en gammal internatskolepojke med ­välputsade skor som är hövlig mot alla människor. Berömda politiker han mött och skådespelare och regissörer han ­arbetat med skildras med torr humor och väl spelad blygsamhet. Giftig är han aldrig – tjyvnyp mot försvarslösa döda är väl knappast cricket.

Han beskriver poeten Joseph Brodskys ångest inför framtiden när Brodsky får reda på att han tilldelats 1987 års Nobelpris i ­litteratur: ”Ett års oavbrutet pratande!”

Många berättelser i Duvornas tunnel handlar om människor som tjänat som förebilder för personer i hans böcker: fryntliga KGB-chefer, strävsamma ­informanter i det brittiska ­kommunistpartiet, Guantanamo­fångar, tjetjenska rebeller, ­biståndsidealister, krigskorrespondenter och gangsters.

Le Carrés romaner brukar bygga upp mot en katastrofal slutuppgörelse där de oskyldiga och välmenande dukar under för den brutala makten. I Duvornas tunnel handlar slutuppgörelsen om Le Carrés – eller rättare sagt Davids – pappa, en charmerande och hänsynslös svarta­börshandlare och fängelsekund som utnyttjade sina vänner, sina kvinnor och sina barn, full av grandiosa planer och hulkande självmedlidande: ”När en fifflare träffar en annan fifflare kommer båda att känna sig lurade”.

Berättelsen om fadern, Ronnie Cornwell, är en rasande och ­förtvivlad kärlekshandling som kommer att göra den sedan länge bortgångne gamle bedragaren odödlig.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln