Lyckad krock mellan latinskt och amerikanskt

Viktoria Jäderling läser Valeria Luisellis uppfinningsrika roman och längtar redan efter nästa

Uppdaterad 2018-03-13 | Publicerad 2018-03-02

Prisbelönade mexikanska författaren Valeria Luiselli, 34, bor numera i New York.

Mexikanska Valeria Luisellis melankoliska och uppfinningsrika debutroman De tyngdlösa utspelar sig på tre tidsplan. Dessa är tydligt åtskilda från början, men snart blir berättandet alltmer poröst, ett spöklikt slippery slope för alla inblandade, även läsaren. Det här är ju metafiktion, men på allvar. 

En kvinnlig jagberättare försöker genom sitt skrivande muta in en plats där hon kan andas i egen takt, skapa en ordning som inte finns i lägenheten där hon lever olycklig med man och två små barn. 

Hon börjar skriva en roman om ett yngre mans- och barnfritt jag, som lever ensam i en lägenhet med öppna dörrar, dit några lösryckta figurer har nycklar. Här formuleras en läsanvisning, och samtidigt, vågar jag påstå, varje författares hemliga dröm/dödslängtan: 

”Att lämna ett liv. Spränga allt. Nej, inte allt: spränga den kvadratmeter som man själv upptar bland folk /…/ bli ett tomrum för ens vänner, låta cirkeln omkring en vidgas och fyllas av frågetecken.”

Det yngre alter egot arbetar även som lektör och översättare på ett litet New York-förlag med uppgift att leta upp fräscha författarskap som ska skapa en ny latinamerikansk våg efter Bolaño. Det är i alla fall vad chefsförläggaren White önskar (i en av blinkningarna till Paul Austers detektiv White i New York-skildringen Ghost).

Men i stället blir hon absorberad av den obskyre mexikanske poeten Gilberto Owen (1904–1952), som rörde sig tillsammans med García Lorca och objektivistpoeten Louis Zukofsky i de progressiva konstkretsarna under Harlemrenässansen, tiden för konstnärlig boom och kulturell resning i 1920-talets svarta Amerika.

Bredvid Lorca och Zukofsky är Owen något av en skugga, också i livet. Knappast receptet på en latinamerikansk våg. För det behövs förstås en white, exempelvis att en framgångsrik amerikansk poet som William Carlos Williams, Ezra Pound eller Louis Zukofsky översätter och därmed sätter sin signatur på den mexikanske poeten.

Enligt samma logik hade vi svårligen fått läsa Annakarin Thorburns läckra översättning från spanska om inte ”De tyngdlösa” redan tagit vägen via New York. Det är heller inte fel att merparten av skildringen är förlagd till New York. En litteraturens maktordning Luiselli förstås är medveten om. 

Följaktligen försöker den nu besatta unga kvinnan sälja in Owen för förläggare White genom egna översättningar av Owens dikter, falskt signerade poeten Zukofsky. Hon hittar ”anteckningar” efter Owen, tycker sig se honom i New Yorks tunnelbana. De framgångsrika fabuleringarna får snart eget liv och det gäller samtliga tidsplan. Även litterära lögner har sitt pris. För att leva obegränsat, spränga tid och rum, måste man kanske gå under, bli ett spöke? I litteraturen är levande eller död mest en fråga om perspektiv, föreslår den allt porösare romanskriverskan. De levande ser tillvaron inifrån och ut, medan de döda betraktar utifrån, från periferin, in mot centrum. Under romanens gång byter levande och döda plats.

Och Luiselli skriver fram den kanske vackraste tankeloopen i den postmoderna litteraturhistorien när hon låter Owen plötsligt skymta en sorgsen ung kvinna med ringar under ögonen i New Yorks tunnelbana, läsande en bok som det står Obras på, Owens sista bok, postumt publicerad 1979. 

Stilmässigt spränger hon fram en metafiktiv plats för ett antal bolañoskimrande poet- och människospillrors lika uppsluppna som melankoliska upptåg, medan småbarnsmammans nutidsprosa på flera sätt påminner om Jenny Offills smäckra och lätt hysteriska minimalism. Det är en lyckad krock mellan det latinska och det amerikanska, även om jag mot slutet tycker det lutar väl mycket åt det skissartades mystik, som om den lyckade idén om fragmentet som bild för att tid och rum sprängs av litteraturen, och vice versa, rummet och tiden spränger litteraturen – som om den räcker.

Det hindrar inte att jag längtar starkt efter Thorburns översättning av Luisellis andra roman, La historia de mis dientes (2013). The story of my teeth har redan gjort succé i USA så det är bara att köra.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln